Uppgift 10.1 - Veckoartikel: Kyberhot

I veckans artikeluppgift fick vi fria händer att skriva om kyberhot. Klart att allt det som togs upp i veckans artikel Emerging Cyber Threats Report for 2009 är ytterst allvarliga hot (artikeln tar upp skadeprogram, nätverk av ”kapade” datorer, krigsföring i datornätverken, hot mot handdatorer, mobiltelefoner och VoIP-telefoni samt den organiserade kriminaliteten i kyberrymden), men samtidigt känns allt detta som så stora hot att en vanlig människa inte kan göra så mycket annat än att hålla sig mer eller mindre ajour om hoten.

För mig som privatperson, eller för en organisation som t.ex. ett bibliotek, är hot som krigsföring på nätet något som ligger helt utom ens grepp. Så länge som min/organisationens datorer inte har infekterats med programvara som kunde göra att de används som slavmaskiner vid digital krigsföring finns det inget som en enskild person kan göra då de stora pojkarna bestämmer sig för att de inte gillar varann.

Det som däremot är enklare att greppa för ”vanliga användare” är hotet om indentitetsstöld. Personligen skulle jag dessutom vilja använda ordet ”identitetsignorans”.

Identitetsstöld innebär ju att man på webben / i nätet uppträder som någon annan existerande person. Jag vet inte om ”identitetsignorans” är ett existerande ord, men med det menar jag ett nätbeteende där man inte bryr sig om att kontrollera att den person/organisation man är i kontakt med verkligen är den den utger sig för att vara. Egentligen är det ju frågan om identitetsstöld från ett annat perspektiv.

Vid presentationen av vårt kursarbete, som gällde bloggar, tog Mirva och jag upp problemet med biblioteksbloggar som använder sig av externa bloggtjänster som Blogger, Vuodatus och Bloggen.fi i stället för bloggprogramvara som ligger på bibliotekets eget nät. Problemet som vi såg det är att man aldrig kan vara hundraprocentigt säker på att en blogg verkligen är en biblioteksblogg om den ligger utanför bibliotekets nät.

Så länge som biblioteken använder sig av externa bloggtjänster är det enormt enkelt att utföra en identitetsstöld genom att starta en blogg som utger sig för att vara ett biblioteks officiella blogg. Och så länge som folk är identitetsignoranta och inte ens försöker reda ut om bloggen verkligen är bibliotekets blogg går det att bedra dem.

Men varför skulle nu någon vilja lura folk med en biblioteksblogg? Varför inte? Förutom att det enkelt går att samla information från folk (”Vi uppdaterar vår biblioteksdatabas, du kan enkelt kontrollera att dina uppgifter är korrekta genom att skicka ditt namn och din adress till den här e-postadressen.”) kunde en dylik blogg användas till direkt bedrägeri: ”Vi håller på med att förnya vårt låntagarsystem. För att få ett nytt bibliotekskort skall du betala tio euro. Du kan sköta betalningen enkelt med nedanstående blankett.”

Långsökt? Kanske i den lilla kommunen där alla känner varandra, men inte i de större städerna eller då det gäller en organisations specialbibliotek.

Att läsa med telefonen

Gunilla reagerade på parentesen i mitt senaste inlägg, om att jag läser skönlitteratur på min mobiltelefon, och undrade hur jag egentligen går till väga. Jag bestämde mig för att svara till Gunilla här i min blogg då saken kanske intresserar även andra (dessutom kan jag igen länka till Enhörningen ;) ).

Det finns flera sätt att använda sin mobil som e-boksläsare. Det sätt jag använder kräver inget extra. Min mobil (Nokia N76) har en relativt stor skärm som gör det enkelt att läsa från den. Mobilen kom dessutom med ett program som gör det möjligt att läsa Word-dokument på mobilen.

De texter jag läser söker jag alltså fram på webben med min dator. Sparar texterna som Word-dokument, flyttar över filerna från datorn till mobilen och läser sedan i mobiltelefonen (för det mesta under bussresorna mellan hemmat och jobbet).

Var hittar jag texter? Jag tyr mig till lagliga gratistexter på webben. För någon vecka sedan publicerades t.ex. nomineringarna för ett amerikanskt litteraturpris (bland de nominerade texterna finns även en finländsk novell). Största delen av de nominerade texterna finns för en begränsad tid gratis på webben, så nu har jag laddat ner en drös noveller, långnoveller och kortromaner som jag avnjuter läsandes från telefonen.

Pendeln svänger

Allt går i vågor och pendeln svänger alltid tillbaka, så med allt prat om elektroniska böcker (jag läser själv en hel del skönlitteratur på mobilen) kommer vi säker en vacker dag att vara vid det som den här Penny Arcade-seriestripen visar.

Föreläsning i Second Life

Så har man då varit med om en föreläsning i Second Life. Intressant, men inte så värst imponerade. Själva föreläsningen var nog hur bra som helst, tack för den Isto, men jag blev nog inte frälst. Jag vill faktiskt inte vara negativ bara för att vara negativ (jag skulle gärna ha blivit frälst ;) ), men så här blev det nu bara för mig.

Tekniskt sett hade jag problem helt enkelt med en för långsam dator (MacMini, 1.33 GHz G4-pocessor och 1giga internminne, operativsystem: MacOSX 10.4.11) och för långsamt bredband (1 megas uppkoppling). Det här ledde till att "powerpoint-diorna" för det mesta endast syntes som suddiga bilder som inte hann bli skarpa innan det var dags för nästa "dia". Ljudet hackade också en del, inte så mycket att det skulle ha varit omöjligt att förstå vad Isto (eller de andra) sade, men tillräckligt för att det nu inte var direkt njutbart.

Här vill jag försvara min maskin såpass mycket att vi nu talar om en dator som är under fyra år gammal (tillverkad i november 2005) och en nätuppkoppling som räknas som bredband (var det inte kommunikationsministern som ansåg att en mega nog räcker till alla finländare). Nej, inte världens snabbats edator och inte världens snabbaste internetuppkoppling, men inte någon total rishög heller.

Att höra föreläsningen var definitivt bättre än att bara ha en text-chatt-föreläsning, det gav en mycket starkare känsla av att verkligen ”vara där”. Men, det att Istos avatar nu stod där framme i föreläsningssalen gev mig inget. För min del skulle det hela ha fungerat minst lika bra med någonslags ljudchatt (telefonkonferens?) plus att jag skulle ha haft ”slideshowen” färdigt nedladdad och igång på min egen maskin. (Isto sade ju alltid numret på ”dian”, så det skulle ha varit enkelt att klicka sig fram till rätt bild på egen hand.)

Åtminstone i den senare föreläsningen hade folk en hel del problem i början. Jag tror att det skulle ha varit bättre med närmare en halv timmes extra tid före själva föreläsningen så att alla skulle ha kunnat testa allt i lugn och ro. Det var ju inte så där bara att hitta fram till föreläsningssalen och väl där hade åtminstone jag stora problem att ens lyckas sätta mig med näsan pekande i rätt riktning. :) Det skulle också ha kunnat vara en bra idé att ha någonslags bakgrundsljud (t.ex. hissmusik ;) ) ljudande i föreläsningssalen så att man genast skulle ha kunnat försäkra sig om att ljudet fungerade och att ljudnivån var lämplig.

Bilderna, jo jag var ju tvungen att ta några bilder från vår föreläsning. Översta bilden visar föreläsningssalen och oss alla i den och den undre Isto och en ovanligt skarp ;) ”dia”.

Uppgift 9.1 - Veckoartikel: Holmberg ”Second Life – bibliotekariens andra liv”

I veckans artikel Second Life, bibliotekariens andra liv presenterar Kim Holmberg virtualvärlden Second Life. (Sidospår: Hur vet man att något på webben är ”hot” och samtidigt ger upphov till ett slags kyberhot [nej, jag skriver inte något som har med kybernetik att göra med "c" ;) ], jo om man gissar sig till ämnets webbplats och råkar skriva fel och kommer till en webbsida full med reklam visar det ju att någon ansett det mödan och pengarna värt att registrera den felstavade webbadressen; nyss när jag sökte efter Second Lifes hemsida och skrev först www.seconfife.com och sedan www.seconlife.com ledde båda URLarna till reklamsidor som inte hade något med Second Life att göra.)

Holmbergs artikel är en kort och lättförståelig (tror jag, då jag redan vet vad Second Life är) inblick i hur man kan använda Second Life i undrvisning och hur biblioteken markerat sin existens i Second Life.

Jag är lite kluven (och inte så lite heller) då det gäller Second Life och andra virtuella världar och speciellt då det gäller bibliotekens och undervisningens roll i dem.

Jag tror att mitt största ”men” gällande Second Life och undervisning är helt enkelt att jag inte riktigt ser poängen med det hela och att jag är en förespråkare för enkla modeller som fungerar för alla (vilket Second Life inte enligt min mening är). Nu har ju jag inte deltagit i undervinsing i Second Life ännu, så det kan ju mycket väl hända att min syn på saken är totalt annorlunda efter den föreläsning i Second Life som vi kommer att ha på onsdagen. Men just nu ser jag inte riktigt fördelen i att använda Second Life för undervisning jämfört t.ex. med en textbaserad gruppchatt.

Vid det här laget är mitt största argument mot Second Life att det kräver en hel del datorkraft. Jo, visst var jag vaken då Kim på närträffen berättade hur Second Life fungerar även på hans mobil, men det ändrar inte det faktum att om man råkar sitta med en lite äldre dator så kan det vara omöjligt att få Second Life att fungera överhuvudtaget. Dessutom förstör det ju en hel del av upplevelsen ifall Second Life nog fungerar men är trög och hackig. Jämför det här med en textbaserad chatt som högst troligen fungerar klanderfritt på vilken äldre maskin som helst (så länge som chattprogrammet finns att få för den äldre maskinen).

En relevant fråga är varför biblioteken överhuvudtaget borde finnas i Second Life? Svaret är naturligtvis ”för att den finns”, men jag tycker nog man kan argumentera om biblioteken nu verkligen måste finnas överallt. Bara för att allt är möjligt i Second Life behöver det ju inte betyda att det är någon vits med att ha allt allt som vi har i verkliga världen även i Second Life.

Här är jag definitivt ute på gungfly och vet inte ens riktigt vad min egen åsikt i saken är. Egentligen har jag två (eller egentligen väl fler) åsikter i frågan.

1. Second Life, och andra virtuella världar, kan ses som en egen avskuren del av internet; lite som något som internet, men ändå något helt eget. Då känns det ju lika ludditiskt att säga att biblioteken inte har något i Second Life att hämta som att säga att biblioteken inte har något i internet att hämta.

2. Biblioteken i Second Life söker ännu sin form, precis som hela konceptet med virtuella världar söker sin form. Jag tror att styrkan och svagheten med just Second Life är att den är så ”öppen”, att allt är möjligt. Det här är en svaghet då det gör Second Life lite svårt att greppa:
- Vad kan man göra där?
- Jo, man kan hålla virtuella föreläsningar.
- Men det kan man väl göra utan Second Life?
- Jo men, så kan man ju också gå omkring i ett 3D-landskap.
- Det kan man väl göra ute i den verkliga världen också.
o.s.v o.s.v.

Samtidigt kan ju just det här att allt är möjligt bli till trumfkortet för Second Life, men jag tror att man måste tänka stort. Varför t.ex. bygga en virtuell modell av ens eget bibliotek i Second Life, varför inte skapa något verkligen enastående, någonslags biblioteket i Alexandria i Second Life, en samling av all kunskap i världen på alla språk och öppet för alla (som hittar sin väg till Second Life)?