Inlägg
4 månader sedan
14 april 2009
Amazons problem med folksonomierna
Har vi här nu ett exempel på hur illa det kan gå med folksonomier? Det ryktas om att en hacker skulle ha fått diverse GBL-litteratur att försvinna från Amazons katalog genom att tagga dem som "adult". Vare sig det är sant eller endast Amazons försök till att bortförklara sig är det här ett klart bevis på att man måste ha ett väl uttänkt system för "taggning" innan man låter vem som helst tagga en biblioteks katalog.
23 mars 2009
Slutet hägrar
Jag laddade nyss upp Mirvas och mitt kursarbete i Moodle.
Bloggarna har börjat tystna.
Svårt att tro, men den här kursen börjar faktiskt närma sig sitt slut.
I kursbloggarna har det ju varit en del diskussioner om att fortsätta blogga. Ingen dum idé. Vill vi hålla oss lite mer avstängda från omvärlden kunde man naturligtvis tänka sig att helt enkelt låsa bloggarna så att de endast är tillgängliga för oss kursdeltagare (eller vem man nu vill släppa in i sin blogg).
Eller så kan man ju fortsätta som före den här kursen och köra diskussionerna i Moodle.
Bloggarna har börjat tystna.
Svårt att tro, men den här kursen börjar faktiskt närma sig sitt slut.
I kursbloggarna har det ju varit en del diskussioner om att fortsätta blogga. Ingen dum idé. Vill vi hålla oss lite mer avstängda från omvärlden kunde man naturligtvis tänka sig att helt enkelt låsa bloggarna så att de endast är tillgängliga för oss kursdeltagare (eller vem man nu vill släppa in i sin blogg).
Eller så kan man ju fortsätta som före den här kursen och köra diskussionerna i Moodle.
18 mars 2009
Humor: Identitetsstöld på bibliotek
Via en bekants blogg hittade jag länken till en telefondiskussion mellan en bibliotekarie och en kund ... inte är det enkelt alltid då man hela tiden får vara rädd för identitetsstöld. ;)
15 mars 2009
Uppgift 10.2: Användaravtal
För uppgift 10.2 bekantade jag mig med användaravtaler för en annan bloggtjänst än den vi använt oss för kursen, nämligen LiveJournal.
Användaravtalet för LiveJournal ser vid första ögonkastet lika motbjudande och långt ut som dylika avtal brukar vara. Dessutom finns ju naturligtvis också en ”Privacy policy”, som det lönar sig att läsa igenom.
Användaravtalet visade sig dock vara relativt läsbar, det var egentligen först i slutet med ”Disclaimer of warranties”, ett avsnitt där LiveJournal egentligen avsäger sig alla garantier för alla problem som servicen kan åstadkomma, som texten började bli ”juristspråk”.
Vem äger det som du publicerar i tjänsten?
Äganderätten behålls av bloggaren: LiveJournal claims no ownership or control over any Content posted by its users. The author retains all patent, trademark, and copyright to all Content posted within available fields, and is responsible for protecting those rights, but is not entitled to the help of the LiveJournal staff in protecting such Content.
Vad kan tjänsten göra med den information som du publicerar?
Det verkar som om LiveJournal inte skulle kunna göra något med informationen. De kan dela vidare av den personliga informationen inom organisationen, dess syster- och moderorganisationer och kan vara tvungna att dela med sig av den till myndigheterna, men man är ju inte tvungen att ge värst mycket personlig information då man registrerar sig.
Vad kan andra användare hitta om dig?
Andra användare kan se endast de uppgifter man själv angett och öppnat för andra användare. Det är alltså möjligt att helt låsa sitt konto så att endast man själv ser bloggen och uppgifter om en själv.
Kan data exporteras och användas någon annanstans?
Endast data om användaren, men som sagt behöver man inte ge värst mycket sådan data vid registreringen.
Hur anonym kan man vara?
Vid registreringen krävs att man ger korrekta uppgifter: During registration, all users are required to provide accurate, complete and current information about themselves in all required fields. De uppgifter som krävs vid registreringen är:
- användarnamn (som naturligtvis kan vara vad som helst och inte alltså behöver vara ens riktiga namn)
- e-postadress (LiveJournal lovar att inte ge den vidare)
- lösenord
- födelsedatum
Senare frågas också efter namn, hemort favoritmusik o.s.v., men alla dessa uppgifter är helt frivilliga.
Det går alltså att vara mycket anonym, man behöver ju inte använda sin normala e-postadress, utan kan skapa en extra adress (t.ex på Gmail eller någon annan liknande service) som man använder bara för registreringen av bloggen. Dessutom kan man ställa in så att e-postadressen inte visas åt någon.
Vilka risker ser du med att registrera sig till tjänsten?
Den största risken är naturligtvis den att LiveJounral byter ägare och den nya ägaren gör om användaravtalet (t.ex. så att Livejournal får ensamrätt till all innehåll som publicerats i LiveJournal). Eller att tjänsten avslutas plötsligt och allt material som funnits i den raderas.
Kan man rekommendera att någon registrerar sig till tjänsten?
För blogganvändning skulle jag inte tveka att rekommendera LiveJournal (jag tror faktiskt att den skulle ha passat bättre för den här kursen än Blogger då det verkar vara enklare att automatiskt hålla sig uppdaterad över vad ens vänner (i det här fallet alltså kurskamrater) har skrivit i sina bloggar). Dessutom går det att skapa diskussiosngrupper o.s.v.
Finns det några etiska/moraliska frågor som man borde tänka på?
I samband med bloggen visas reklam (man kan slippa reklamen genom att betala ca 20 USD per år), vilket kan vara ett problem.
Kan man använda tjänsten i undervisningssammanhang/bibliotek?
I undervisningssammanhagn tror jag nog att det skulle gå hur bra som helst, och som jag skrev ovan troligen bätre än med Blogger.
Säkert skulle det också gå att använda tjänsten för att skapa en blogg för ett bibliotek, men personligen tycker jag att bibliotek skall ha sina bloggar på sina egna nät, inte i externa bloggservicar.
Man bör naturligtvis också minnas att LiveJournal förbehåller sig rätten att avsluta tjänsten när som helst.
Användaravtalet för LiveJournal ser vid första ögonkastet lika motbjudande och långt ut som dylika avtal brukar vara. Dessutom finns ju naturligtvis också en ”Privacy policy”, som det lönar sig att läsa igenom.
Användaravtalet visade sig dock vara relativt läsbar, det var egentligen först i slutet med ”Disclaimer of warranties”, ett avsnitt där LiveJournal egentligen avsäger sig alla garantier för alla problem som servicen kan åstadkomma, som texten började bli ”juristspråk”.
Vem äger det som du publicerar i tjänsten?
Äganderätten behålls av bloggaren: LiveJournal claims no ownership or control over any Content posted by its users. The author retains all patent, trademark, and copyright to all Content posted within available fields, and is responsible for protecting those rights, but is not entitled to the help of the LiveJournal staff in protecting such Content.
Vad kan tjänsten göra med den information som du publicerar?
Det verkar som om LiveJournal inte skulle kunna göra något med informationen. De kan dela vidare av den personliga informationen inom organisationen, dess syster- och moderorganisationer och kan vara tvungna att dela med sig av den till myndigheterna, men man är ju inte tvungen att ge värst mycket personlig information då man registrerar sig.
Vad kan andra användare hitta om dig?
Andra användare kan se endast de uppgifter man själv angett och öppnat för andra användare. Det är alltså möjligt att helt låsa sitt konto så att endast man själv ser bloggen och uppgifter om en själv.
Kan data exporteras och användas någon annanstans?
Endast data om användaren, men som sagt behöver man inte ge värst mycket sådan data vid registreringen.
Hur anonym kan man vara?
Vid registreringen krävs att man ger korrekta uppgifter: During registration, all users are required to provide accurate, complete and current information about themselves in all required fields. De uppgifter som krävs vid registreringen är:
- användarnamn (som naturligtvis kan vara vad som helst och inte alltså behöver vara ens riktiga namn)
- e-postadress (LiveJournal lovar att inte ge den vidare)
- lösenord
- födelsedatum
Senare frågas också efter namn, hemort favoritmusik o.s.v., men alla dessa uppgifter är helt frivilliga.
Det går alltså att vara mycket anonym, man behöver ju inte använda sin normala e-postadress, utan kan skapa en extra adress (t.ex på Gmail eller någon annan liknande service) som man använder bara för registreringen av bloggen. Dessutom kan man ställa in så att e-postadressen inte visas åt någon.
Vilka risker ser du med att registrera sig till tjänsten?
Den största risken är naturligtvis den att LiveJounral byter ägare och den nya ägaren gör om användaravtalet (t.ex. så att Livejournal får ensamrätt till all innehåll som publicerats i LiveJournal). Eller att tjänsten avslutas plötsligt och allt material som funnits i den raderas.
Kan man rekommendera att någon registrerar sig till tjänsten?
För blogganvändning skulle jag inte tveka att rekommendera LiveJournal (jag tror faktiskt att den skulle ha passat bättre för den här kursen än Blogger då det verkar vara enklare att automatiskt hålla sig uppdaterad över vad ens vänner (i det här fallet alltså kurskamrater) har skrivit i sina bloggar). Dessutom går det att skapa diskussiosngrupper o.s.v.
Finns det några etiska/moraliska frågor som man borde tänka på?
I samband med bloggen visas reklam (man kan slippa reklamen genom att betala ca 20 USD per år), vilket kan vara ett problem.
Kan man använda tjänsten i undervisningssammanhang/bibliotek?
I undervisningssammanhagn tror jag nog att det skulle gå hur bra som helst, och som jag skrev ovan troligen bätre än med Blogger.
Säkert skulle det också gå att använda tjänsten för att skapa en blogg för ett bibliotek, men personligen tycker jag att bibliotek skall ha sina bloggar på sina egna nät, inte i externa bloggservicar.
Man bör naturligtvis också minnas att LiveJournal förbehåller sig rätten att avsluta tjänsten när som helst.
Uppgift 10.1 - Veckoartikel: Kyberhot
I veckans artikeluppgift fick vi fria händer att skriva om kyberhot. Klart att allt det som togs upp i veckans artikel Emerging Cyber Threats Report for 2009 är ytterst allvarliga hot (artikeln tar upp skadeprogram, nätverk av ”kapade” datorer, krigsföring i datornätverken, hot mot handdatorer, mobiltelefoner och VoIP-telefoni samt den organiserade kriminaliteten i kyberrymden), men samtidigt känns allt detta som så stora hot att en vanlig människa inte kan göra så mycket annat än att hålla sig mer eller mindre ajour om hoten.
För mig som privatperson, eller för en organisation som t.ex. ett bibliotek, är hot som krigsföring på nätet något som ligger helt utom ens grepp. Så länge som min/organisationens datorer inte har infekterats med programvara som kunde göra att de används som slavmaskiner vid digital krigsföring finns det inget som en enskild person kan göra då de stora pojkarna bestämmer sig för att de inte gillar varann.
Det som däremot är enklare att greppa för ”vanliga användare” är hotet om indentitetsstöld. Personligen skulle jag dessutom vilja använda ordet ”identitetsignorans”.
Identitetsstöld innebär ju att man på webben / i nätet uppträder som någon annan existerande person. Jag vet inte om ”identitetsignorans” är ett existerande ord, men med det menar jag ett nätbeteende där man inte bryr sig om att kontrollera att den person/organisation man är i kontakt med verkligen är den den utger sig för att vara. Egentligen är det ju frågan om identitetsstöld från ett annat perspektiv.
Vid presentationen av vårt kursarbete, som gällde bloggar, tog Mirva och jag upp problemet med biblioteksbloggar som använder sig av externa bloggtjänster som Blogger, Vuodatus och Bloggen.fi i stället för bloggprogramvara som ligger på bibliotekets eget nät. Problemet som vi såg det är att man aldrig kan vara hundraprocentigt säker på att en blogg verkligen är en biblioteksblogg om den ligger utanför bibliotekets nät.
Så länge som biblioteken använder sig av externa bloggtjänster är det enormt enkelt att utföra en identitetsstöld genom att starta en blogg som utger sig för att vara ett biblioteks officiella blogg. Och så länge som folk är identitetsignoranta och inte ens försöker reda ut om bloggen verkligen är bibliotekets blogg går det att bedra dem.
Men varför skulle nu någon vilja lura folk med en biblioteksblogg? Varför inte? Förutom att det enkelt går att samla information från folk (”Vi uppdaterar vår biblioteksdatabas, du kan enkelt kontrollera att dina uppgifter är korrekta genom att skicka ditt namn och din adress till den här e-postadressen.”) kunde en dylik blogg användas till direkt bedrägeri: ”Vi håller på med att förnya vårt låntagarsystem. För att få ett nytt bibliotekskort skall du betala tio euro. Du kan sköta betalningen enkelt med nedanstående blankett.”
Långsökt? Kanske i den lilla kommunen där alla känner varandra, men inte i de större städerna eller då det gäller en organisations specialbibliotek.
För mig som privatperson, eller för en organisation som t.ex. ett bibliotek, är hot som krigsföring på nätet något som ligger helt utom ens grepp. Så länge som min/organisationens datorer inte har infekterats med programvara som kunde göra att de används som slavmaskiner vid digital krigsföring finns det inget som en enskild person kan göra då de stora pojkarna bestämmer sig för att de inte gillar varann.
Det som däremot är enklare att greppa för ”vanliga användare” är hotet om indentitetsstöld. Personligen skulle jag dessutom vilja använda ordet ”identitetsignorans”.
Identitetsstöld innebär ju att man på webben / i nätet uppträder som någon annan existerande person. Jag vet inte om ”identitetsignorans” är ett existerande ord, men med det menar jag ett nätbeteende där man inte bryr sig om att kontrollera att den person/organisation man är i kontakt med verkligen är den den utger sig för att vara. Egentligen är det ju frågan om identitetsstöld från ett annat perspektiv.
Vid presentationen av vårt kursarbete, som gällde bloggar, tog Mirva och jag upp problemet med biblioteksbloggar som använder sig av externa bloggtjänster som Blogger, Vuodatus och Bloggen.fi i stället för bloggprogramvara som ligger på bibliotekets eget nät. Problemet som vi såg det är att man aldrig kan vara hundraprocentigt säker på att en blogg verkligen är en biblioteksblogg om den ligger utanför bibliotekets nät.
Så länge som biblioteken använder sig av externa bloggtjänster är det enormt enkelt att utföra en identitetsstöld genom att starta en blogg som utger sig för att vara ett biblioteks officiella blogg. Och så länge som folk är identitetsignoranta och inte ens försöker reda ut om bloggen verkligen är bibliotekets blogg går det att bedra dem.
Men varför skulle nu någon vilja lura folk med en biblioteksblogg? Varför inte? Förutom att det enkelt går att samla information från folk (”Vi uppdaterar vår biblioteksdatabas, du kan enkelt kontrollera att dina uppgifter är korrekta genom att skicka ditt namn och din adress till den här e-postadressen.”) kunde en dylik blogg användas till direkt bedrägeri: ”Vi håller på med att förnya vårt låntagarsystem. För att få ett nytt bibliotekskort skall du betala tio euro. Du kan sköta betalningen enkelt med nedanstående blankett.”
Långsökt? Kanske i den lilla kommunen där alla känner varandra, men inte i de större städerna eller då det gäller en organisations specialbibliotek.
Att läsa med telefonen
Gunilla reagerade på parentesen i mitt senaste inlägg, om att jag läser skönlitteratur på min mobiltelefon, och undrade hur jag egentligen går till väga. Jag bestämde mig för att svara till Gunilla här i min blogg då saken kanske intresserar även andra (dessutom kan jag igen länka till Enhörningen ;) ).
Det finns flera sätt att använda sin mobil som e-boksläsare. Det sätt jag använder kräver inget extra. Min mobil (Nokia N76) har en relativt stor skärm som gör det enkelt att läsa från den. Mobilen kom dessutom med ett program som gör det möjligt att läsa Word-dokument på mobilen.
De texter jag läser söker jag alltså fram på webben med min dator. Sparar texterna som Word-dokument, flyttar över filerna från datorn till mobilen och läser sedan i mobiltelefonen (för det mesta under bussresorna mellan hemmat och jobbet).
Var hittar jag texter? Jag tyr mig till lagliga gratistexter på webben. För någon vecka sedan publicerades t.ex. nomineringarna för ett amerikanskt litteraturpris (bland de nominerade texterna finns även en finländsk novell). Största delen av de nominerade texterna finns för en begränsad tid gratis på webben, så nu har jag laddat ner en drös noveller, långnoveller och kortromaner som jag avnjuter läsandes från telefonen.
Det finns flera sätt att använda sin mobil som e-boksläsare. Det sätt jag använder kräver inget extra. Min mobil (Nokia N76) har en relativt stor skärm som gör det enkelt att läsa från den. Mobilen kom dessutom med ett program som gör det möjligt att läsa Word-dokument på mobilen.
De texter jag läser söker jag alltså fram på webben med min dator. Sparar texterna som Word-dokument, flyttar över filerna från datorn till mobilen och läser sedan i mobiltelefonen (för det mesta under bussresorna mellan hemmat och jobbet).
Var hittar jag texter? Jag tyr mig till lagliga gratistexter på webben. För någon vecka sedan publicerades t.ex. nomineringarna för ett amerikanskt litteraturpris (bland de nominerade texterna finns även en finländsk novell). Största delen av de nominerade texterna finns för en begränsad tid gratis på webben, så nu har jag laddat ner en drös noveller, långnoveller och kortromaner som jag avnjuter läsandes från telefonen.
12 mars 2009
Pendeln svänger
Allt går i vågor och pendeln svänger alltid tillbaka, så med allt prat om elektroniska böcker (jag läser själv en hel del skönlitteratur på mobilen) kommer vi säker en vacker dag att vara vid det som den här Penny Arcade-seriestripen visar.
11 mars 2009
Föreläsning i Second Life
Så har man då varit med om en föreläsning i Second Life. Intressant, men inte så värst imponerade. Själva föreläsningen var nog hur bra som helst, tack för den Isto, men jag blev nog inte frälst. Jag vill faktiskt inte vara negativ bara för att vara negativ (jag skulle gärna ha blivit frälst ;) ), men så här blev det nu bara för mig.
Tekniskt sett hade jag problem helt enkelt med en för långsam dator (MacMini, 1.33 GHz G4-pocessor och 1giga internminne, operativsystem: MacOSX 10.4.11) och för långsamt bredband (1 megas uppkoppling). Det här ledde till att "powerpoint-diorna" för det mesta endast syntes som suddiga bilder som inte hann bli skarpa innan det var dags för nästa "dia". Ljudet hackade också en del, inte så mycket att det skulle ha varit omöjligt att förstå vad Isto (eller de andra) sade, men tillräckligt för att det nu inte var direkt njutbart.
Här vill jag försvara min maskin såpass mycket att vi nu talar om en dator som är under fyra år gammal (tillverkad i november 2005) och en nätuppkoppling som räknas som bredband (var det inte kommunikationsministern som ansåg att en mega nog räcker till alla finländare). Nej, inte världens snabbats edator och inte världens snabbaste internetuppkoppling, men inte någon total rishög heller.
Att höra föreläsningen var definitivt bättre än att bara ha en text-chatt-föreläsning, det gav en mycket starkare känsla av att verkligen ”vara där”. Men, det att Istos avatar nu stod där framme i föreläsningssalen gev mig inget. För min del skulle det hela ha fungerat minst lika bra med någonslags ljudchatt (telefonkonferens?) plus att jag skulle ha haft ”slideshowen” färdigt nedladdad och igång på min egen maskin. (Isto sade ju alltid numret på ”dian”, så det skulle ha varit enkelt att klicka sig fram till rätt bild på egen hand.)
Åtminstone i den senare föreläsningen hade folk en hel del problem i början. Jag tror att det skulle ha varit bättre med närmare en halv timmes extra tid före själva föreläsningen så att alla skulle ha kunnat testa allt i lugn och ro. Det var ju inte så där bara att hitta fram till föreläsningssalen och väl där hade åtminstone jag stora problem att ens lyckas sätta mig med näsan pekande i rätt riktning. :) Det skulle också ha kunnat vara en bra idé att ha någonslags bakgrundsljud (t.ex. hissmusik ;) ) ljudande i föreläsningssalen så att man genast skulle ha kunnat försäkra sig om att ljudet fungerade och att ljudnivån var lämplig.
Bilderna, jo jag var ju tvungen att ta några bilder från vår föreläsning. Översta bilden visar föreläsningssalen och oss alla i den och den undre Isto och en ovanligt skarp ;) ”dia”.
9 mars 2009
Uppgift 9.1 - Veckoartikel: Holmberg ”Second Life – bibliotekariens andra liv”
I veckans artikel Second Life, bibliotekariens andra liv presenterar Kim Holmberg virtualvärlden Second Life. (Sidospår: Hur vet man att något på webben är ”hot” och samtidigt ger upphov till ett slags kyberhot [nej, jag skriver inte något som har med kybernetik att göra med "c" ;) ], jo om man gissar sig till ämnets webbplats och råkar skriva fel och kommer till en webbsida full med reklam visar det ju att någon ansett det mödan och pengarna värt att registrera den felstavade webbadressen; nyss när jag sökte efter Second Lifes hemsida och skrev först www.seconfife.com och sedan www.seconlife.com ledde båda URLarna till reklamsidor som inte hade något med Second Life att göra.)
Holmbergs artikel är en kort och lättförståelig (tror jag, då jag redan vet vad Second Life är) inblick i hur man kan använda Second Life i undrvisning och hur biblioteken markerat sin existens i Second Life.
Jag är lite kluven (och inte så lite heller) då det gäller Second Life och andra virtuella världar och speciellt då det gäller bibliotekens och undervisningens roll i dem.
Jag tror att mitt största ”men” gällande Second Life och undervisning är helt enkelt att jag inte riktigt ser poängen med det hela och att jag är en förespråkare för enkla modeller som fungerar för alla (vilket Second Life inte enligt min mening är). Nu har ju jag inte deltagit i undervinsing i Second Life ännu, så det kan ju mycket väl hända att min syn på saken är totalt annorlunda efter den föreläsning i Second Life som vi kommer att ha på onsdagen. Men just nu ser jag inte riktigt fördelen i att använda Second Life för undervisning jämfört t.ex. med en textbaserad gruppchatt.
Vid det här laget är mitt största argument mot Second Life att det kräver en hel del datorkraft. Jo, visst var jag vaken då Kim på närträffen berättade hur Second Life fungerar även på hans mobil, men det ändrar inte det faktum att om man råkar sitta med en lite äldre dator så kan det vara omöjligt att få Second Life att fungera överhuvudtaget. Dessutom förstör det ju en hel del av upplevelsen ifall Second Life nog fungerar men är trög och hackig. Jämför det här med en textbaserad chatt som högst troligen fungerar klanderfritt på vilken äldre maskin som helst (så länge som chattprogrammet finns att få för den äldre maskinen).
En relevant fråga är varför biblioteken överhuvudtaget borde finnas i Second Life? Svaret är naturligtvis ”för att den finns”, men jag tycker nog man kan argumentera om biblioteken nu verkligen måste finnas överallt. Bara för att allt är möjligt i Second Life behöver det ju inte betyda att det är någon vits med att ha allt allt som vi har i verkliga världen även i Second Life.
Här är jag definitivt ute på gungfly och vet inte ens riktigt vad min egen åsikt i saken är. Egentligen har jag två (eller egentligen väl fler) åsikter i frågan.
1. Second Life, och andra virtuella världar, kan ses som en egen avskuren del av internet; lite som något som internet, men ändå något helt eget. Då känns det ju lika ludditiskt att säga att biblioteken inte har något i Second Life att hämta som att säga att biblioteken inte har något i internet att hämta.
2. Biblioteken i Second Life söker ännu sin form, precis som hela konceptet med virtuella världar söker sin form. Jag tror att styrkan och svagheten med just Second Life är att den är så ”öppen”, att allt är möjligt. Det här är en svaghet då det gör Second Life lite svårt att greppa:
- Vad kan man göra där?
- Jo, man kan hålla virtuella föreläsningar.
- Men det kan man väl göra utan Second Life?
- Jo men, så kan man ju också gå omkring i ett 3D-landskap.
- Det kan man väl göra ute i den verkliga världen också.
o.s.v o.s.v.
Samtidigt kan ju just det här att allt är möjligt bli till trumfkortet för Second Life, men jag tror att man måste tänka stort. Varför t.ex. bygga en virtuell modell av ens eget bibliotek i Second Life, varför inte skapa något verkligen enastående, någonslags biblioteket i Alexandria i Second Life, en samling av all kunskap i världen på alla språk och öppet för alla (som hittar sin väg till Second Life)?
Holmbergs artikel är en kort och lättförståelig (tror jag, då jag redan vet vad Second Life är) inblick i hur man kan använda Second Life i undrvisning och hur biblioteken markerat sin existens i Second Life.
Jag är lite kluven (och inte så lite heller) då det gäller Second Life och andra virtuella världar och speciellt då det gäller bibliotekens och undervisningens roll i dem.
Jag tror att mitt största ”men” gällande Second Life och undervisning är helt enkelt att jag inte riktigt ser poängen med det hela och att jag är en förespråkare för enkla modeller som fungerar för alla (vilket Second Life inte enligt min mening är). Nu har ju jag inte deltagit i undervinsing i Second Life ännu, så det kan ju mycket väl hända att min syn på saken är totalt annorlunda efter den föreläsning i Second Life som vi kommer att ha på onsdagen. Men just nu ser jag inte riktigt fördelen i att använda Second Life för undervisning jämfört t.ex. med en textbaserad gruppchatt.
Vid det här laget är mitt största argument mot Second Life att det kräver en hel del datorkraft. Jo, visst var jag vaken då Kim på närträffen berättade hur Second Life fungerar även på hans mobil, men det ändrar inte det faktum att om man råkar sitta med en lite äldre dator så kan det vara omöjligt att få Second Life att fungera överhuvudtaget. Dessutom förstör det ju en hel del av upplevelsen ifall Second Life nog fungerar men är trög och hackig. Jämför det här med en textbaserad chatt som högst troligen fungerar klanderfritt på vilken äldre maskin som helst (så länge som chattprogrammet finns att få för den äldre maskinen).
En relevant fråga är varför biblioteken överhuvudtaget borde finnas i Second Life? Svaret är naturligtvis ”för att den finns”, men jag tycker nog man kan argumentera om biblioteken nu verkligen måste finnas överallt. Bara för att allt är möjligt i Second Life behöver det ju inte betyda att det är någon vits med att ha allt allt som vi har i verkliga världen även i Second Life.
Här är jag definitivt ute på gungfly och vet inte ens riktigt vad min egen åsikt i saken är. Egentligen har jag två (eller egentligen väl fler) åsikter i frågan.
1. Second Life, och andra virtuella världar, kan ses som en egen avskuren del av internet; lite som något som internet, men ändå något helt eget. Då känns det ju lika ludditiskt att säga att biblioteken inte har något i Second Life att hämta som att säga att biblioteken inte har något i internet att hämta.
2. Biblioteken i Second Life söker ännu sin form, precis som hela konceptet med virtuella världar söker sin form. Jag tror att styrkan och svagheten med just Second Life är att den är så ”öppen”, att allt är möjligt. Det här är en svaghet då det gör Second Life lite svårt att greppa:
- Vad kan man göra där?
- Jo, man kan hålla virtuella föreläsningar.
- Men det kan man väl göra utan Second Life?
- Jo men, så kan man ju också gå omkring i ett 3D-landskap.
- Det kan man väl göra ute i den verkliga världen också.
o.s.v o.s.v.
Samtidigt kan ju just det här att allt är möjligt bli till trumfkortet för Second Life, men jag tror att man måste tänka stort. Varför t.ex. bygga en virtuell modell av ens eget bibliotek i Second Life, varför inte skapa något verkligen enastående, någonslags biblioteket i Alexandria i Second Life, en samling av all kunskap i världen på alla språk och öppet för alla (som hittar sin väg till Second Life)?
4 mars 2009
Uppgift 8.2 - Bibliotek 2.0
I den här uppgiften skulle vi alltså ta en närmare titt på tre bibliotek som tagit i bruk aspekter av Bibliotek 2.0, därefter skulle vi fundera på möjligheterna att ta i bruk något liknande i det egna biblioteket.
Jag jobbar ju inte på ett bibliotek, så jag kan inte grunda mina åsikter på hur det egentligen är bakom kulisserna i ett bibliotek, utan utgår helt från vad jag tror att kunde vara möjligt.
Jag valde att ta en titt på Ann Arbor District Library, Maui Community College Library och South Carolina State Library.
Ann Arbor DIstrict Library kändes direkt som ett bibliotek för mig, då de genast på ingångssidan berättar att de kommer att ha ett evenemang där science fictionförfattare kommer att diskutera genren. :)
(Fast ”A Panel Of Today's Best SciFi Writers” är nog int eriktigt lovande, då ingen som verkligen vet något om genren kallar den till ”scifi” på engelska om man inte vill vara negativ och pracka ned på genren; och samtidigt är ingen av de tre författarna direkt kända för mig, jo det kan låta arrogant, men jag har faktiskt hållit på med science fiction och fantasy i långt över trettio år och publicerat min egen tidskrift om ämnet sedan 1986, så jag anser mig faktiskt vara relativt kunnig på fältet och ha lite av en fingertoppskänsla av vilka författarnamn som är mer kända; slut på arrogansen :) ).
Ann Arbour kör med en hel drös (16 stycken) bloggar för olika ändamål. Vi har t.ex. en evenemangsblogg där man kort presenterar olika evenemang vid biblioteket; en mycket ivrigt kommenterad spelblogg där man bl.a. informerar om videospelsturneringar vid biblioteket (Rock Band-turnering vid biblioteket!), en bokblogg med tips och mer allmänna skriverier om böcker och dessutom har bibliotekets chef en egen blogg.
Jag har svårt att se att ett bibliotek kunde klara av ett så brett bloggurval som Ann Arbour har utan massiva resurser. Jag hittade inga uppgifter om hur många personer som arbetar på biblioteket, men den siffra jag hittade berättade att det under senaste år gjordes 8 miljoner utlåningar från biblioteket, så ett riktigt litet bibliotek är det knappast (Helsingfors stadsbibliotek hade 9,6 miljoner utlån under 2007 och där jobbar 500 personer). Med en personal på några hundra blir det kanske inte så omöjligt att upprätthålla några bloggar.
Jag tror på idén med biblioteksbloggar! Men det är klart att man måste utgå från biblioteket och samhället det servar och fundera noga en hurdan blogg (eller hurdana bloggar) som bäst skulle passa för biblioteket. Alla bibliotek behöver inte ha tiotals bloggar och all bibliotek behöver heller inte ha tipsbloggar eller evenmangsbloggar, men jag tror att varje bibliotek, hur litet det än är kunde hitta sitt eget sätt att använda en blogg för bibliotekets och kundernas bästa.
Det som jag ännu definitivt vill lyfta fram hos Ann Arbours bloggar är att det klart och tydligt är bibliotekets officiella bloggar. Här kör man inte med några externa bloggleverantörer som Blogger eller Wordpress, utan bloggarna ligger innanför bibliotekets nät och följer bibliotekets grafiska linje.
Mitt andra ”exempelbibliotek” var Maui Community College Library och här gällde set att kolla in sociala taggar. Länken från bibliotekslistan i Moodle gick till bibliotekets Delicious-konto, själva vivliotekets hemsidor finns på http://maui.hawaii.edu/library/.
Bibliotekets Delicious-konto verkar ju ganska intressant med såpass olika länkar som Zombies hit Millennium Park skating rink och Casual Internet Use Is Good for Kids.
Vid första åtanke kunde jag inte riktigt se idén med att dela ut bibliotekets länksamling till kunderna, men vid närmare eftertanke är det här ju ganska genialiskt. Egentligen kan man ju se det hela som en slags ”informationsförvaltninsgproffsens filtrering av webben”: varför surfa vilt omkring då man kunde helt enkelt plocka guldkornen av det din vänliga lokalbibliotekarie sökt fram.
Jag funderar om Delicious är rätt verktyg för länklistorna, varför inte helt enkelt lägga upp dem på vanliga webbsidor på bibliotekets webb, men å andra sidan gör ju Delicious det enormt enkelt att söka bland länkarna med taggar samt att spara urvalda länkar på ens eget Delicious-konto (som dock kräver att man registrerat ett sådant åt sig).
I vår uppgift fanns South Carolina State Library med som exempel på användning av YouTube. YouTube och bibliotek låter ju intesom något som man direkt skulle koppla ihop, men efter den första videon jag råkade klicka på, Why I Love My Library, var jag såld. Här hade man då varit på en bokmässa och helt enkelt ställt folk frågan ”Varför gillar du ditt bibliotek?” och vilka glada svar man fått, fantastisk PR!
Andra videon som biblioteket lagt upp innehöll bl.a. presentationer av bibliotekets webbaktiviteter, filmsnuttar från föredrag och författaruppträdanden som hållits vid biblioteket och boktips. Jag gillade speciellt idén med boktipsvideon, men blev nog besviken på hur de genomförts. Tanten som pratar om, böckerna (i det här fallet bilderböcker för barn) presenterar böckerna alldeles för kort och presenterade böckerna inte så bra; det gäller ju bilderböcker, så jag tycker att det skulle ha varit viktigt att visa exempel på böckernas illustrationer. Dessutom fick jag åtminstone inte en riktigt klar bild av om bokpresentationerna var riktade till föräldrarna eller barnen och var det nu nödvändigt att varje gång berätta vilket förlag som utgett boken, det kändes lite reklamaktigt ibland.
Att presentera sitt bibliotek på YouTube, eller att lägga upp videon på bibliotekets egen webbplats är säkert inte en dålig idé; har man t.ex. ett författarbesök på biblioteket ger ju videon en möjlighet för även dem som inte kunnat vara på plats att åtminstone få en liten känsla av hur evenemanget var. Men resurser kräver det här ju, även om videokameror kan tänkas vara ganska så vardagliga är det ändå inte riktigt så där bara att filma en representativ videosnutt med bra ljudåtergivning (lite synd om man har en författare som läser från sin bok, men ljudet på videon är så dåligt att man knappt hör vad författaren säger). Så gäller det ju också att vara noggrann med rättigheter och alltid kolla att folk man filmat godtar det att de kan ses på video ”över hela världen”.
Jag jobbar ju inte på ett bibliotek, så jag kan inte grunda mina åsikter på hur det egentligen är bakom kulisserna i ett bibliotek, utan utgår helt från vad jag tror att kunde vara möjligt.
Jag valde att ta en titt på Ann Arbor District Library, Maui Community College Library och South Carolina State Library.
Ann Arbor DIstrict Library kändes direkt som ett bibliotek för mig, då de genast på ingångssidan berättar att de kommer att ha ett evenemang där science fictionförfattare kommer att diskutera genren. :)
(Fast ”A Panel Of Today's Best SciFi Writers” är nog int eriktigt lovande, då ingen som verkligen vet något om genren kallar den till ”scifi” på engelska om man inte vill vara negativ och pracka ned på genren; och samtidigt är ingen av de tre författarna direkt kända för mig, jo det kan låta arrogant, men jag har faktiskt hållit på med science fiction och fantasy i långt över trettio år och publicerat min egen tidskrift om ämnet sedan 1986, så jag anser mig faktiskt vara relativt kunnig på fältet och ha lite av en fingertoppskänsla av vilka författarnamn som är mer kända; slut på arrogansen :) ).
Ann Arbour kör med en hel drös (16 stycken) bloggar för olika ändamål. Vi har t.ex. en evenemangsblogg där man kort presenterar olika evenemang vid biblioteket; en mycket ivrigt kommenterad spelblogg där man bl.a. informerar om videospelsturneringar vid biblioteket (Rock Band-turnering vid biblioteket!), en bokblogg med tips och mer allmänna skriverier om böcker och dessutom har bibliotekets chef en egen blogg.
Jag har svårt att se att ett bibliotek kunde klara av ett så brett bloggurval som Ann Arbour har utan massiva resurser. Jag hittade inga uppgifter om hur många personer som arbetar på biblioteket, men den siffra jag hittade berättade att det under senaste år gjordes 8 miljoner utlåningar från biblioteket, så ett riktigt litet bibliotek är det knappast (Helsingfors stadsbibliotek hade 9,6 miljoner utlån under 2007 och där jobbar 500 personer). Med en personal på några hundra blir det kanske inte så omöjligt att upprätthålla några bloggar.
Jag tror på idén med biblioteksbloggar! Men det är klart att man måste utgå från biblioteket och samhället det servar och fundera noga en hurdan blogg (eller hurdana bloggar) som bäst skulle passa för biblioteket. Alla bibliotek behöver inte ha tiotals bloggar och all bibliotek behöver heller inte ha tipsbloggar eller evenmangsbloggar, men jag tror att varje bibliotek, hur litet det än är kunde hitta sitt eget sätt att använda en blogg för bibliotekets och kundernas bästa.
Det som jag ännu definitivt vill lyfta fram hos Ann Arbours bloggar är att det klart och tydligt är bibliotekets officiella bloggar. Här kör man inte med några externa bloggleverantörer som Blogger eller Wordpress, utan bloggarna ligger innanför bibliotekets nät och följer bibliotekets grafiska linje.
Mitt andra ”exempelbibliotek” var Maui Community College Library och här gällde set att kolla in sociala taggar. Länken från bibliotekslistan i Moodle gick till bibliotekets Delicious-konto, själva vivliotekets hemsidor finns på http://maui.hawaii.edu/library/.
Bibliotekets Delicious-konto verkar ju ganska intressant med såpass olika länkar som Zombies hit Millennium Park skating rink och Casual Internet Use Is Good for Kids.
Vid första åtanke kunde jag inte riktigt se idén med att dela ut bibliotekets länksamling till kunderna, men vid närmare eftertanke är det här ju ganska genialiskt. Egentligen kan man ju se det hela som en slags ”informationsförvaltninsgproffsens filtrering av webben”: varför surfa vilt omkring då man kunde helt enkelt plocka guldkornen av det din vänliga lokalbibliotekarie sökt fram.
Jag funderar om Delicious är rätt verktyg för länklistorna, varför inte helt enkelt lägga upp dem på vanliga webbsidor på bibliotekets webb, men å andra sidan gör ju Delicious det enormt enkelt att söka bland länkarna med taggar samt att spara urvalda länkar på ens eget Delicious-konto (som dock kräver att man registrerat ett sådant åt sig).
I vår uppgift fanns South Carolina State Library med som exempel på användning av YouTube. YouTube och bibliotek låter ju intesom något som man direkt skulle koppla ihop, men efter den första videon jag råkade klicka på, Why I Love My Library, var jag såld. Här hade man då varit på en bokmässa och helt enkelt ställt folk frågan ”Varför gillar du ditt bibliotek?” och vilka glada svar man fått, fantastisk PR!
Andra videon som biblioteket lagt upp innehöll bl.a. presentationer av bibliotekets webbaktiviteter, filmsnuttar från föredrag och författaruppträdanden som hållits vid biblioteket och boktips. Jag gillade speciellt idén med boktipsvideon, men blev nog besviken på hur de genomförts. Tanten som pratar om, böckerna (i det här fallet bilderböcker för barn) presenterar böckerna alldeles för kort och presenterade böckerna inte så bra; det gäller ju bilderböcker, så jag tycker att det skulle ha varit viktigt att visa exempel på böckernas illustrationer. Dessutom fick jag åtminstone inte en riktigt klar bild av om bokpresentationerna var riktade till föräldrarna eller barnen och var det nu nödvändigt att varje gång berätta vilket förlag som utgett boken, det kändes lite reklamaktigt ibland.
Att presentera sitt bibliotek på YouTube, eller att lägga upp videon på bibliotekets egen webbplats är säkert inte en dålig idé; har man t.ex. ett författarbesök på biblioteket ger ju videon en möjlighet för även dem som inte kunnat vara på plats att åtminstone få en liten känsla av hur evenemanget var. Men resurser kräver det här ju, även om videokameror kan tänkas vara ganska så vardagliga är det ändå inte riktigt så där bara att filma en representativ videosnutt med bra ljudåtergivning (lite synd om man har en författare som läser från sin bok, men ljudet på videon är så dåligt att man knappt hör vad författaren säger). Så gäller det ju också att vara noggrann med rättigheter och alltid kolla att folk man filmat godtar det att de kan ses på video ”över hela världen”.
3 mars 2009
Uppgift 8.1 - Veckoartikel: Casey & Savastinuk ”Service for the next-generation library”
Veckans artikel, Michael E. Caseys och Laura C. Savastinuks Service for the next-generation library var en intressant och lättläst överblick av vad det här med bibliotek 2.0 egentligen kan vara och vad biblioteken borde ta i beaktande då de börjar fundera på ”framtiden”.
Citatet ”The heart of Library 2.0 is user-centered change.” säger egentligen det mesta. Det är frågan om en förändring, en förändring som kretsar kring kunden, en förändring lika mycket i attityder och tänkesätt som i procedurer.
Det gäller att aktivera kunderna till att hjälpa till att skapa en bättre biblioteksupplävelse för alla, på ett motsvarande sätt som web 2.0 aktiverar användarna att skapa innehållet.
Samtidigt gäller det för biblioteken att glömma gamla (o)vanor, eller kanske hellre att lära sig att tänka om och våga ta med kunderna i uppbyggandet av biblioteksservicen t.ex. i form av folksonomi, recensioner, diskussionsforum, bloggar o.s.v.
Det som tilltalade mig speciellt mycket i artikeln var att man kom ihåg att ta upp det här med tekniken och att man vågade tänka annorlunda även här och lyfta fram tanken med att öppna programvaror och öppna standarder kan vara mycket bättre att ha än stängda system som hänger på en enda programvaruleverantör: ”The openness of Library 2.0 extends to the software and hardware that libraries use, including integrated library systems (ILS). Modifiable automation systems and catalogs are preferable to proprietary, closed systems.”
Det som skulle behövas (kanske den redan finns) är en öppen diskussion mellan biblioteksfolk och folk som skapar (eller kan skapa) system som biblioteken kan använda. Kanske någonslags forum som kunde skapa en standard för biblioteksprogramvara så att utvecklingen kunde göras av ”vem som helst” och så att systemet skulle kunna växa och utvecklas också enligt framtida, ännu okända behov.
Vi behöver ”biblioteksnördar” som kunde skapa den ultimata bibliotek 2.0-programvaran med möjlighet till folksonomi, egna recensioner, lånehistorik, rekommendationer, bloggfunktion, mikrobloggfunktion, chattfunktion, diskussionsforum och allt annat som kunde tänkas finnas i bibliotekens egna sociala nätverk!
Citatet ”The heart of Library 2.0 is user-centered change.” säger egentligen det mesta. Det är frågan om en förändring, en förändring som kretsar kring kunden, en förändring lika mycket i attityder och tänkesätt som i procedurer.
Det gäller att aktivera kunderna till att hjälpa till att skapa en bättre biblioteksupplävelse för alla, på ett motsvarande sätt som web 2.0 aktiverar användarna att skapa innehållet.
Samtidigt gäller det för biblioteken att glömma gamla (o)vanor, eller kanske hellre att lära sig att tänka om och våga ta med kunderna i uppbyggandet av biblioteksservicen t.ex. i form av folksonomi, recensioner, diskussionsforum, bloggar o.s.v.
Det som tilltalade mig speciellt mycket i artikeln var att man kom ihåg att ta upp det här med tekniken och att man vågade tänka annorlunda även här och lyfta fram tanken med att öppna programvaror och öppna standarder kan vara mycket bättre att ha än stängda system som hänger på en enda programvaruleverantör: ”The openness of Library 2.0 extends to the software and hardware that libraries use, including integrated library systems (ILS). Modifiable automation systems and catalogs are preferable to proprietary, closed systems.”
Det som skulle behövas (kanske den redan finns) är en öppen diskussion mellan biblioteksfolk och folk som skapar (eller kan skapa) system som biblioteken kan använda. Kanske någonslags forum som kunde skapa en standard för biblioteksprogramvara så att utvecklingen kunde göras av ”vem som helst” och så att systemet skulle kunna växa och utvecklas också enligt framtida, ännu okända behov.
Vi behöver ”biblioteksnördar” som kunde skapa den ultimata bibliotek 2.0-programvaran med möjlighet till folksonomi, egna recensioner, lånehistorik, rekommendationer, bloggfunktion, mikrobloggfunktion, chattfunktion, diskussionsforum och allt annat som kunde tänkas finnas i bibliotekens egna sociala nätverk!
21 februari 2009
Uppgift 6.2 Sociala nätverk
I den här uppgiften var det alltså meningen att välja ett socialt nätverk på webben, se efter om man hittar några bibliotek presenterade på den och sedan fundera över varför biblioteken finns där, vilken arbetsmängden som upprätthållande av bibliotekets närvaro i nätverket kräver samt nyttan och riskerna med att vara med i nätverket.
Som socialt nätverk valde jag Radio X3M:s community. Orsaken till att jag valde X3M var att jag redan hade ett konto där samt att jag tyckte att det kunde vara intressant att se på ett inhemskt och framförallt finlandssvenskt nätverk.
På Radio X3M:s nätverk kan användarna skapa egna bloggaktiga sidor (kallas för dagboken) där man kan skriva inlägg precis som här på Blogger och där man också, precis som här, kan ”tagga” sina inlägg.
Då man loggar in på nätverket kommer man inte automatiskt til sin egen hemsida, utan man hamnar på en allmän startsida därifrån man sedan via en flik lätt kan förflytta sig till sin egen sida. På startsidan visas förutom puffar för radioprogram ett dagboksinlägg som lyfts upp som en ”förstasidesgrej” samt två listor: en över de nyaste och en över de mest kommenterade dagboksinläggen. Längre ner på sidan finns även ett taggmoln för de pouläraste taggarna under senaste dygnet samt de nyaste fotona som medlemmarna lagt in.
Förutom texter kan man alltså även lägga in foton, varje användare har ett fotoalbum på sin sida. Alla foton kontrolleras av nätverkets övervakare (läs YLE) innan de publiceras.
Den sociala sidan på X3M:s community växer fram genom att man (precis som då det gäller vanliga bloggar) kan kommentera andras blogginlägg; på samma sätt kan man även kommentera varandras foton. Vill man, kan man stänga av kommenteringsfunktionen helt, eller låta endast de man valt som ens vänner på nätverket kommentera texterna och bilderna.
Förutom de egna sidorna kan man även skapa diskussionsgrupper, eller klubbar som de kallas på X3M-nätverket. Vid skrivande stund finns det 3424 klubbar på Radio X3M:s community, den största av dessa har över 3300 medlemmar.
Klubbarna kan behandla egentligen vad som helst. Det finns klubbar om litteratur, klubbar om trädgårdsskötsel, klubbar för dem som är över 40 och klubbar för dem som bor på en viss ort; Vampyrklubben, Ha-Ha klubben, Singelklubben, Chokladklubben, Östra Nyland, Egypten och Immunförsvarsklubben. Som sagt klubbarna täcker det mesta man kan tänka sig, men hur är det med bibliotek och X3M:s nätverk?
En sökning på användarnamnen med sökordet ”bibliotek” ger inga träffar, en användare hittas med användarnamnet ”Bibba”, men det ser ut att vara ett smeknamn, inte en biblioteksrepresentant.
Samma klena resultat ger en sökning på ordet ”bibliotek” bland de otaliga klubbarna. Litteraturklubbar finns dock, både allmänna som Litteraturklubben och Bokklubben som genrebundna (bl.a. Science fiction och fantasyklubben, Harry Potterklubben, Discworld fanclub och Astrid Lindgren). Likaså finns olika slags filmklubbar och mängder av musikrelaterade klubbar.
En tagsökning på ordet ”bibliotek” ger dock ett antal träffar i diverse dagboksinlägg, en biblioteksnyhet (Biblioteken föreslås hålla söndagsöppet från 14.12.2008) och to.m. ett foto som taggats som bibliotek. Med resultatet får man förövrigt också en RSS-länk som visar då fler inlägg som taggats med det sökta ordet dyker upp i nätverket och till sist visas även taggar som är relaterade till det sökta ordet (i det här fallet var de erbjudna relaterade taggarna bok, böcker och bibba).
Inga bibliotek på Radio X3M:s sociala nätverk alltså. Varför inte? Ja det kan man ju fråga sig. Helt klart finns här ju folk som är intresserade av sådant som biblioteken erbjuder (litteratur, film, musik). Men å andra sidan kan man ju fråga sig om biblioteken verkligen borde finnas med på vareviga sociala nätverk som finns? Det är ju inte ens möjligt.
Jag kan se vissa argument för varför något bibliotek borde finnas på just Radio X3M:s community: Vill man nå ut till finlandssvenska ungdomar är det här säkert ett av de bättre forumen att göra det via. Eftersom nätverket upprätthålls av YLE kan det anses relativt stabilt och mycket trovärdigt (jag tror att ett försök till att uppträda under ett biblioteks identitet, utan att vara bibliotekets officiella representant snabbt skulle komma fram och stoppas).
Men det är klart att det skulle kräva en del arbetsresurser att upprätthålla en biblioteks dagbok eller klubb på nätverket och då måste man ju fråga sig om det lönar sig att lägga ner den arbetsbördan på ett nätverk för finlandssvenska ungdomar i stället för att lägga ner tiden t.ex. på bibliotekets egen webb eller närvaro vid ett större, mer allmänt nätverk?
Som socialt nätverk valde jag Radio X3M:s community. Orsaken till att jag valde X3M var att jag redan hade ett konto där samt att jag tyckte att det kunde vara intressant att se på ett inhemskt och framförallt finlandssvenskt nätverk.
På Radio X3M:s nätverk kan användarna skapa egna bloggaktiga sidor (kallas för dagboken) där man kan skriva inlägg precis som här på Blogger och där man också, precis som här, kan ”tagga” sina inlägg.
Då man loggar in på nätverket kommer man inte automatiskt til sin egen hemsida, utan man hamnar på en allmän startsida därifrån man sedan via en flik lätt kan förflytta sig till sin egen sida. På startsidan visas förutom puffar för radioprogram ett dagboksinlägg som lyfts upp som en ”förstasidesgrej” samt två listor: en över de nyaste och en över de mest kommenterade dagboksinläggen. Längre ner på sidan finns även ett taggmoln för de pouläraste taggarna under senaste dygnet samt de nyaste fotona som medlemmarna lagt in.
Förutom texter kan man alltså även lägga in foton, varje användare har ett fotoalbum på sin sida. Alla foton kontrolleras av nätverkets övervakare (läs YLE) innan de publiceras.
Den sociala sidan på X3M:s community växer fram genom att man (precis som då det gäller vanliga bloggar) kan kommentera andras blogginlägg; på samma sätt kan man även kommentera varandras foton. Vill man, kan man stänga av kommenteringsfunktionen helt, eller låta endast de man valt som ens vänner på nätverket kommentera texterna och bilderna.
Förutom de egna sidorna kan man även skapa diskussionsgrupper, eller klubbar som de kallas på X3M-nätverket. Vid skrivande stund finns det 3424 klubbar på Radio X3M:s community, den största av dessa har över 3300 medlemmar.
Klubbarna kan behandla egentligen vad som helst. Det finns klubbar om litteratur, klubbar om trädgårdsskötsel, klubbar för dem som är över 40 och klubbar för dem som bor på en viss ort; Vampyrklubben, Ha-Ha klubben, Singelklubben, Chokladklubben, Östra Nyland, Egypten och Immunförsvarsklubben. Som sagt klubbarna täcker det mesta man kan tänka sig, men hur är det med bibliotek och X3M:s nätverk?
En sökning på användarnamnen med sökordet ”bibliotek” ger inga träffar, en användare hittas med användarnamnet ”Bibba”, men det ser ut att vara ett smeknamn, inte en biblioteksrepresentant.
Samma klena resultat ger en sökning på ordet ”bibliotek” bland de otaliga klubbarna. Litteraturklubbar finns dock, både allmänna som Litteraturklubben och Bokklubben som genrebundna (bl.a. Science fiction och fantasyklubben, Harry Potterklubben, Discworld fanclub och Astrid Lindgren). Likaså finns olika slags filmklubbar och mängder av musikrelaterade klubbar.
En tagsökning på ordet ”bibliotek” ger dock ett antal träffar i diverse dagboksinlägg, en biblioteksnyhet (Biblioteken föreslås hålla söndagsöppet från 14.12.2008) och to.m. ett foto som taggats som bibliotek. Med resultatet får man förövrigt också en RSS-länk som visar då fler inlägg som taggats med det sökta ordet dyker upp i nätverket och till sist visas även taggar som är relaterade till det sökta ordet (i det här fallet var de erbjudna relaterade taggarna bok, böcker och bibba).
Inga bibliotek på Radio X3M:s sociala nätverk alltså. Varför inte? Ja det kan man ju fråga sig. Helt klart finns här ju folk som är intresserade av sådant som biblioteken erbjuder (litteratur, film, musik). Men å andra sidan kan man ju fråga sig om biblioteken verkligen borde finnas med på vareviga sociala nätverk som finns? Det är ju inte ens möjligt.
Jag kan se vissa argument för varför något bibliotek borde finnas på just Radio X3M:s community: Vill man nå ut till finlandssvenska ungdomar är det här säkert ett av de bättre forumen att göra det via. Eftersom nätverket upprätthålls av YLE kan det anses relativt stabilt och mycket trovärdigt (jag tror att ett försök till att uppträda under ett biblioteks identitet, utan att vara bibliotekets officiella representant snabbt skulle komma fram och stoppas).
Men det är klart att det skulle kräva en del arbetsresurser att upprätthålla en biblioteks dagbok eller klubb på nätverket och då måste man ju fråga sig om det lönar sig att lägga ner den arbetsbördan på ett nätverk för finlandssvenska ungdomar i stället för att lägga ner tiden t.ex. på bibliotekets egen webb eller närvaro vid ett större, mer allmänt nätverk?
20 februari 2009
Uppgift 6.1, veckoartikel - Jane Secker: ”LASSIE project - Case Study 5: Libraries and Facebook”
Veckans artikel var alltså Jane Seckers LASSIE project - Case Study 5: Libraries and Facebook (länken går direkt till artikeln i pdf-format) och den här gången föll artikeln mig mer i smaken. Secker skriver ett okomplicerat språk och artikeln lyckas ge en kort och koncis bild över vad Facebook egentligen är, hur biblioteken/bibliotekarierna kunde använda den och vad man skall ta i beaktande då man beger sig ut i Facebook-djungeln.
Eller gör artikeln det egentligen? Jag har ett konto på Facebook, så jag vet vad artikelskribenten pratar om då hon nämner ord som grupper och fansidor och virtuella akvarier och säkerhetsaspekter och nätverk och bildgallerier. Men jag undrar om inte man borde förklara dessa termer mer grundligt om man skulle vilja skriva en artikel om Facebook för bibliotekspersonal (eller andra människor) som aldrig använt Facebook. Men det kanske inte var grundtanken med den här artikeln.
Hur som helst väckte artikeln några tankar som jag bara måste lyfta fram och den föärsta av dessa är säkerhetsaspekterna.
Artikeln lyfter flera gånger fram det här med att man skall änka på vilka uppgifter man lägger ut om sig själv och att man också skall tänka på vilka personer (eller grupper/nätverk) man vill att skall komma åt ens uppgifter.
Helt relevant och det är bra att dessa frågor tas upp, men jag undrar hur artikelskribenterna mer eller mindre helt låter bli att ta upp säkerhetsaspekterna som gäller de olika tilläggsprogrammen, applikationerna, appsen vad man nu vill kalla dem för; de här virtuella akvarierna och boklistrona och vad allt det finns.
Bland annat följande kan man läsa i Facebook om applikationerna (under privacy settings -> applications):
”When you authorise an application, it will be able to access any information associated with your account that it requires to work.
The application can access information like your personal info and photos as well as your friends' personal info (depending on their settings).”
The application can access information like your personal info and photos as well as your friends' personal info (depending on their settings).”
Det här betyder alltså att då du bestämmer dig för att börja använda det virtuella akvariet på Facebook ger du programmet rätt att komma åt dina och dina vänners uppgifter. Vilka uppgifter programmet egentligen använder sig av har du absolut ingen aning om, inte heller kan du veta vad programmet egentligen gör med de där uppgifterna. Kanske använder programmet uppgifterna bara för att kolla vilka av dina vänner som har samma program installerat, eller kanske den tar för sig av precis alla privatuppgifter som du matat in och skyfflar dessa vidare till programtillverkaren som sedan säljer dem till högstbjudande. Och det här gäller lika väl det där akvarieprogrammet som den virtuella bokyllan.
Visst är jag paranoid, men tyvärr hör jag till den generationen som anser att man måste vara paranoid på webben.
En överraskning gällande Facebook som jag stötte på bara för några dagar sedan och som nu bekräftades i Seckers artikel är att vissa Facebook-sidor är tillgängliga utifrån.
Jag har trott att Facebook är mer eller mindre helt stängd för utomstående. För att kunna ta del av det som finns i Facebook skall du vara registrerad på Facebook. Det är det som jag förstår med sociala nätverk, det är en slaggs klubb; för att få vara med och leka skall du vara medlem i klubben och ingen som inte är medlem i klubben behöver få veta vad som händer i klubben.
Men tydligen är vissa Facebook-sidor öppna även för alla andra internetanvändare också. Ett exempel som ges i artikeln är sidan för biblioteket i Aurora University. Man kan tydligen läsa diskussionsforumet, titta på fotoalbumet och även se sidans ”fans” (sex fans i taget, men ändå; och via fanbilderna kommer man in på närmare uppgifter om fansen). Jag undrar om folk egentligen är medvetna om det här?
13 februari 2009
Äntligen blev Blogger bättre!
Efter att ha kommit igång med att följa alla andra kursdeltagares bloggar märkte jag snabbt ett stort problem med hela det här bloggsystemet. Visst kunde jag följa enkelt med vad ni andra skrev i era bloggar genom att prenumerera på era bloggars RSS-flöden, men det fanns ju inget sätt för mig att följa kommentarerna till inläggen. Ja, inget annat sätt än att varje gång klicka igenom alla inlägg i varenda eviga blogg och kolla om det skulel ah råkat komma en ny kommentar.
I något skede märkte jag sedan att varje inlägg skapar ett RSS-flöde för kommentarerna. Det här hjälper ju saken lite, men det skulle ändå betyda att jag inte automatiskt skulle få in kommentarer på nya inlägg, utan skulle vara tvungen att prenumerera på varje inläggs flöde skilt.
Jag undrade hur det var möjligt att systemet var så dåligt. Bäst skulle det ju vara om man kunde prenumerera på alla kommentarer på samma sätt som man prenumererar på alla inlägg.
Gissa om jag blev glatt överraskad då då jag såg knappen ”Prenumerera på alla kommentarer” i Lindas blogg! Tydligen var det möjligt att erbjuda bloggläsarna ett sätt att prenumerera på inte bara alla inlägg utan också alla kommentarer som skrevs i en blogg.
För att aktivera prenumerationsmöjligheten skall man installera en ”gadget” som heter Prenumerationslänkar. Underligt att det här inte finns som ett färdigt alternativ precis som inläggens RSS-flöden.
Hur som helst, vill du möjliggöra prenumereringen av kommentarerna i din blogg (och det vill du väl :) ) är det bara att gå in i Layout-delen av din bloggs inställningar; där klickar du på Lägg till en gadget och från den ruta som nu ploppar upp väljer du Prenumerationslänkar och klickar sedan på Spara. Desto svårare är det inte.
12 februari 2009
Uppgift 5.1, veckoartikel - Jakob Voß ”Tagging, Folksonomy & Co - Renaissance of Manual Indexing?”
Vad skall man säga om veckans artikel, Jakob Voß’ ”Tagging, Folksonomy & Co - Renaissance of Manual Indexing?”? Jag tyckte att artikelns innehåll var otroligt tunt och tomt. Vi har ju lärt oss om indexering i en tidigare kurs och det att Voß i sin artikel berättar att taggning är en slag fri indexering är väl en självklarhet som vi alla förstod redan då Kim på närträffen förklarade vad folksonomier är.
Jag är dessutom förbryllad över att Voß inte alls går in på problemen och hotbilderna med taggning på webben. Precis som vem som helst kan skriva vad som helst i Wikipedia behövs det inte en stor grupp ”mindre trevliga” webbsurfare att totalt feltagga ett dokument. Tänk om någon t.ex. bara på flit skulle tagga all dina semesterbilder som porr.
Och hur är det egentligen med robotar? Det finns ju spamrobotar som kan registrera sig på diskussionsforum (jo, jag har personliga erfarenheter av detta på min tidskrifts forum), så om någon inte ännu skapat en tag-robot som kan spamtagga vad som helst är det väl bara en fråga om när det händer.
Nej, jag är inte negativ mot taggandet. (Hur skulle man t.ex. hitta bland alla tusentals digibilder som så småningom fyller upp datorns hårdskiva utan taggning. Fast det krävs ju att någon taggar bilderna.) Jag väntar egentligen bara på att något enkelt system för taggande av webbsidor slår igenom så att sökmaskinerna blir ännu bättre. Kanske någotslags system där Delicious-taggarna binds ihop med de webbsidor bokmärkena pekar mot. Eller ett tilläggsfält i Google-sökningar där man efter en lyckad sökning ombedes lägga in några taggar som beskriver den funna sidan.
Voß’ artikel var dock inte ett totalt slöseri med tiden. Det var t.ex. intressant att läsa att det redan finns bibliotek där användarna kan lägga till taggar i bibliotekets samling (Voß nämner University of Pennsylvania Library). Själv tror jag det här är något som kommer att bli allt vanligare, men jag tror nog på taggning mer som ett komplement till ”riktig” indexering än något som kommer att ersätta indexeringen i bibliotek.
10 februari 2009
Uppgift 5.2, Delicious
Nu har jag skapat mitt Delicious-konto. Mina länkar hittas på delicious.com/ben_kurs. Jag bestämde mig nu till en början att beställa på taggarna ”biblioteksblogg” och ”kirjastoblogi”. (Jag försökte också på ”library blog”, men kom på inget sätt att få till stånd en prenumeration på en tag med två ord, det ville bli bara ”library”; finns det något sätt att skapa en tag som består av två ord?)
9 februari 2009
E-böcker: Ny läsapparat av Amazon - Kindle 2
Amazon har idag presenterat en ny version av e-boksapparaten Kindle, Kindle 2. Prylnyhetswebben Engadget har bilder från pressinfon. Amazon-chefen Jeff Bezos berättade på pressinfon (och i det ”brev till läsarna” som fanns på Amazon.com:s startsida åtminstone idag) hur Amazons vision är att en dag kunna erbjuda alla världens böcker för Kindle (”Our vision is to have every book ever printed, in every language, available on Kindle.”). Stora drömmar, men jag tror faktiskt att Kindle kan börja få luft under vingarna så småningom. Själv ser jag dock ingen idé med att betala för ytterligare en pryl och läser nöjt e-böcker med min mobiltelefon.
Klicka här för att komma till Amazons presentation/reklam av Kindle 2.
Klicka här för att komma till Amazons presentation/reklam av Kindle 2.
8 februari 2009
Kommer någon åt Nature-artikeln i Modul 4?
Har någon av er lyckats läsa artikeln som hör till Modul 4: Giles, J. (2005). Internet encyclopedias go head to head [Electronic Version]. Nature, 438, 900-901? I modulens litteraturlista anges att den skulle gå att läsa på webben på
http://www.nature.com/nature/journal/v438/n7070/full/438900a.html, men där berättas att man antingen måste prenumerera på Nature för att komma åt artikeln, eller betala 32 dollar.
Jag kollade även via Nelli, men hittade inte Nature bland resurserna där.
Har någon av er andra kursdeltagare kommit åt artikeln?
http://www.nature.com/nature/journal/v438/n7070/full/438900a.html, men där berättas att man antingen måste prenumerera på Nature för att komma åt artikeln, eller betala 32 dollar.
Jag kollade även via Nelli, men hittade inte Nature bland resurserna där.
Har någon av er andra kursdeltagare kommit åt artikeln?
6 februari 2009
Uppgift 4.1, veckoartikel - Twitter och Jaiku
Jag hör till gruppen som skall skriva en wikiartikel om mikrobloggningstjänsterna Twitter och Jaiku. Veckoartikeluppgiften blev alltså för min del att hitta två artiklar om dessa.
Första artikeln How Twitter was born hittade jag alldeles ”i misstag” genom Daring Fireball, en teknikblogg/nyhetswebbplats jag läser regelbundet och redan länge haft i min RSS-läsare.
Jag vet egentligen inte om How Twitter was born kan räknas som en artikel, då det egentligen är frågan om ett blogginlägg där Dom Sagolla, en av de som skapade Twitter berättar hur Twittertjänsten egentligen kom till. Hur som helst ger texten en intressant möjlighet att se ”bakom kulisserna” hur ett dylikt ”program” kommer till och hur mycket det (som så ofta) är frågan om sammanträffanden.
Mitt nästa fynd är definitivt inte en artikel, men jag tycker den passar så otroligt bra tillsammans med Sagollas text att jag helt enkelt är tvungen att lyfta fram den. Via Wikipedias artikel om Jaiku hittade jag en intervju med en av Jaikus grundare, Jyri Engeström. Intervjun finns på webben som en videofil, så nej, en artikel är det här inte. I intervjun berättar Jyri kort om vad Jaiku egentligen är, vem den är till för, hur den skiljer sig från Twitter och hur det är meningen att företaget bakom Jaiku tänker förtjäna pengar.
Via Nelliportalen hittade jag sedan en artikel som berättar om användandet av mikrobloggtjänster vid vetenskapsbibliotek: Better Practices From the Field: Micro-Blogging for Science & Technology Libraries. Artikeln är skriven av Joseph Murphy och den är publicerad i Science & Technology Libraries, 2008, vol. 28, n. 4, men finns på webben i pdf-form på E-Lis.
Murphys artikel påminner mig lite om Fichters artikel om bloggar som vi skulle läsa för uppgift 3.1. På motsvarande sätt som Fichter berättade om bloggar presenterar Murphy mikrobloggandet med Twitter och berättar hur han anser att mikrobloggning kan användas vid bibliotek (speciellt vetenskapbibliotek). Murphy ser egentligen inget annat än fördelar med användandet av Twitter och andra mikrobloggverktyg. Själv sitter jag här och undrar varför man inte skulle sköta de saker som Murphy tar upp (notiser om öppetthållningstider, nya införskaffningar o.s.v.) med e-postlistor eller vanliga webbsidor? I sin artikel ger Murphy länkar till några, enligt hans tycke, utmärkta exempel på ”twittrande” bibliotek: Lunar and Planetary Institute Library, Maui Community College Library och Northeastern Illinois University Library.
Jag tog en titt på den första ovannämnda twittersidan och såg ingen idé med det hela, den andra tände ett litet leende i mitt ansikte och jag tror att jag började se ljuset, den tredje ”tweet-sidan” i sin tur verkade närmast vara ett komplement till bibliotekets blogg.
Hmm ... det är väl inte fel att använda sig av så många kommunikationskanaler som man bara kan, men är det värt de resurser som krävs? Skulle det inte gå lika så bra att helt enkelt ha en e-postlista som folk prenumererar på?
Slänger fram ytterligare en artikel som jag hittade via IT PRO newsletter (som jag får regelbundet i min e-postlåda utan att vara riktigt säker på om den borde räknas som spam eller ej): A beginner’s guide to Twitter for business av Asavin Wattanajantra. Den här artikeln är egentligen riktad till marknadsföringsfolk, men läser man mellan ”businessraderna” hittar man nog en del användbara tankar för biblioteksfolk också. Dessutom är artikeln just det som titeln lovar: en nybörjarguide som på ett lättfattligt sätt förklarar vad Twitter egentligen är och hur den kan användas för marknadsföring.
5 februari 2009
To tweet or not to tweet
Jag hör till wikigruppen som skall behandla bl.a. Twitter, så jag kunde ju inte motstå frestelsen att länka till en seriestrip som jag råkade hitta (råkade och råkade, Diesel Sweeties, är en av de webbserier jag läser regelbundet).
1 februari 2009
Många fula ord ...
Här har man skrivit tre bloggkommentarer, men inte lyckats få ett enda publicerat! Det kan ju inte vara så att jag måste tillåta pop-up-fönster för att kunna kommentera en blogg. Nej, för jag har kommenterat bloggar före den här kursen. Hur i hela vida världen kommer det sig att jag inte lyckas kommentera en endaste av våra kursbloggar fast andra inte tycks ha något problem. Som Mac-användare är ju första tanken att Blogger har någonslags Mac-filter och inte tillåter folk som jobbar med Macintosh att posta kommentarer, men som sagt jag har ju postat kommentarer förr.
Att byta webbläsare hjälpte inte: Jag brukar använda Camino, men testade nu även med Firefox 3, men det blev bara värre. Firefoxen visade inte ens den där rutan med textkoden som skall ksirvas in för att bevisa att man är en människa och inte en spamrobot. Fast kanske vi där har orsaken till mina problem, kanske jag har förvandlats till en spamrobot ...
Måste testa med att försöka kommentera någon blogg som inte är en kursblogg.
Att byta webbläsare hjälpte inte: Jag brukar använda Camino, men testade nu även med Firefox 3, men det blev bara värre. Firefoxen visade inte ens den där rutan med textkoden som skall ksirvas in för att bevisa att man är en människa och inte en spamrobot. Fast kanske vi där har orsaken till mina problem, kanske jag har förvandlats till en spamrobot ...
Måste testa med att försöka kommentera någon blogg som inte är en kursblogg.
Uppgift 3.1, veckoartikel - Darlene Fichter: ”Why and How to Use Blogs to Promote Your Library's Services”
Det första jag reagerade på då jag läste Darlene Fichters artikel var hur ”gammal” den var. Why and How to Use Blogs to Promote Your Library's Services publicerades ursprungligen år 2003 och fem-sex år är ju en evighet då det gäller något som har med datorer att skaffa. Men en blogg är en blogg vilket verktyg man än skriver den med och Fichter håller sin text på ett mer generellt plan utan att gå in i tekniska detaljer vilket har lett till att artikeln än i dag är helt användbar. Visst finns där en del länkar som inte fungerar, men själva innehållet om varför det kunde löna sig för biblioteken att blogga och vad man skall tänka på om man skapar en blogg för ett bibliotek är helt relevant även idag.
Jag håller med Fichter om att en av de stora orsaker som lett till att bloggar blivit en sådan succé är det faktum att bloggverktygen gör det enkelt att publicera material på webben. Visst fanns det enkla verktyg för att skapa webbsidor ”före bloggeran”, webbeditorer som PageMill, Frontpage och Composer, men även om man med dessa kunde skapa en webbsida utan att egentligen behöva kunna någon HTML-kod, var man ändå tvungen att ha någonslags hum om webbens struktur för att få sin webbsida in på rätt plats på webbservern och alltså få sidan publicerad. Här har vi den viktiga innovationen som bloggverktygen förde med sig: du behöver inte veta ett hum om var din webbsida sparas, det räcker med att du skriver din text och trycker på ”spara”-knappen.
En viktig insikt som jag fick ur Fichters artikel var något som kanske är en självklarhet för andra, men ändå: bibbabloggar behöver inte vara tråkiga! Det här slog mig då Fichter presenterar några biblioteksbloggar och bland dessa finns The St. Joseph County Public Library Book Blog som i artikeln beskrivs som ”... focuses on upcoming releases in publishing and entertainment.”, alltså en blogg om kommande filmer och böcker o.s.v. Ja, varför kunde inte en bibliotek ha även en sådan blogg.
Tyvärr är länken till just den här bloggen bruten, men går man in på The St. Joseph County Public Librarys hemsida hittar man nuförtiden bl.a. en blogg om spel. En bibbablogg behöver verkligen inte bara handla om ”dammiga gamla böcker”. (Fast å andra sidan kunde en blogg där någon från biblioteket presenterar bokrariteter från bibliotekets arkiv vara verkligen intressant.)
Artikeln tar även kort upp säkerhetsaspekter, vilket är något man aldrig kan fästa för mycket uppmärksamhet vid. Hur många av oss kursdeltagare har t.ex. läst igenom det kontrakt vi ingick med Blogger då vi skapade våra bloggar? Vet ni vad Blogger egentligen kan göra med era texter? (Nej, jag har inte heller läst igenom kontraktet och det skäms jag över; skall försöka läsa texten vid något tillfälle.) Då det gäller organisationer tycker jag det är extra viktigt att man vet vad man egentligen ger sig in på innan man skapar användarkonton i organisationens namn hos olika serviceleverantörer som Blogger, Flickr, FaceBook o.s.v.
Det har sina sidor om organisationen kan lägga upp dylika verktyg på det egna nätet. Har man t.ex. sin blogg på bibliotekets egen server vet man att den finns där ”för evigt”. En service på webben kan ju försvinna egentligen när som helst. Vad händer t.ex. om Google en vacker dag blir uppköpt av MicroSoft och MS bestämmer sig för att lägga ner Blogger? Bibliotekets användare blir knappast så glada då de inte längre hittar sin kära bibbablogg.
Ytterligare en viktig aspekt som Fichter lyfter fram i sin artikel kristalliseras i ”... quality is an essential ingredient for success”. Det räcker inte bara med att starta en blogg, man måste också ha folk som kan skriva en blogg och folk som kan redigera texter och kan dra upp riktlinjer och bestämma hur bloggen skall se ut och hur den skall utvecklas.
En blogg som uppdateras oregelbundet, ibland, kanske någon gång per år, är en lika sorglig syn som en webbsida som är ”under construction”. En privat blogg kan man göra vad man vill med, men då bloggen representerar en hel organisation är det viktigt att den på allt sett är högklassig (vilket inte betyder att den måste vara tråkig eller opersonlig).
Sist och slutligen innehåller ju Fichters artikel bara en stor hop självklarheter, men å andra sidan måste ju någon även lägga fram dessa. Och som min reflektion över bibbabloggar som inte behöver vara tråkiga bevisar finns det alltid någon för vilken även en självklarhet är en ny och värdefull tanke.
Jag håller med Fichter om att en av de stora orsaker som lett till att bloggar blivit en sådan succé är det faktum att bloggverktygen gör det enkelt att publicera material på webben. Visst fanns det enkla verktyg för att skapa webbsidor ”före bloggeran”, webbeditorer som PageMill, Frontpage och Composer, men även om man med dessa kunde skapa en webbsida utan att egentligen behöva kunna någon HTML-kod, var man ändå tvungen att ha någonslags hum om webbens struktur för att få sin webbsida in på rätt plats på webbservern och alltså få sidan publicerad. Här har vi den viktiga innovationen som bloggverktygen förde med sig: du behöver inte veta ett hum om var din webbsida sparas, det räcker med att du skriver din text och trycker på ”spara”-knappen.
En viktig insikt som jag fick ur Fichters artikel var något som kanske är en självklarhet för andra, men ändå: bibbabloggar behöver inte vara tråkiga! Det här slog mig då Fichter presenterar några biblioteksbloggar och bland dessa finns The St. Joseph County Public Library Book Blog som i artikeln beskrivs som ”... focuses on upcoming releases in publishing and entertainment.”, alltså en blogg om kommande filmer och böcker o.s.v. Ja, varför kunde inte en bibliotek ha även en sådan blogg.
Tyvärr är länken till just den här bloggen bruten, men går man in på The St. Joseph County Public Librarys hemsida hittar man nuförtiden bl.a. en blogg om spel. En bibbablogg behöver verkligen inte bara handla om ”dammiga gamla böcker”. (Fast å andra sidan kunde en blogg där någon från biblioteket presenterar bokrariteter från bibliotekets arkiv vara verkligen intressant.)
Artikeln tar även kort upp säkerhetsaspekter, vilket är något man aldrig kan fästa för mycket uppmärksamhet vid. Hur många av oss kursdeltagare har t.ex. läst igenom det kontrakt vi ingick med Blogger då vi skapade våra bloggar? Vet ni vad Blogger egentligen kan göra med era texter? (Nej, jag har inte heller läst igenom kontraktet och det skäms jag över; skall försöka läsa texten vid något tillfälle.) Då det gäller organisationer tycker jag det är extra viktigt att man vet vad man egentligen ger sig in på innan man skapar användarkonton i organisationens namn hos olika serviceleverantörer som Blogger, Flickr, FaceBook o.s.v.
Det har sina sidor om organisationen kan lägga upp dylika verktyg på det egna nätet. Har man t.ex. sin blogg på bibliotekets egen server vet man att den finns där ”för evigt”. En service på webben kan ju försvinna egentligen när som helst. Vad händer t.ex. om Google en vacker dag blir uppköpt av MicroSoft och MS bestämmer sig för att lägga ner Blogger? Bibliotekets användare blir knappast så glada då de inte längre hittar sin kära bibbablogg.
Ytterligare en viktig aspekt som Fichter lyfter fram i sin artikel kristalliseras i ”... quality is an essential ingredient for success”. Det räcker inte bara med att starta en blogg, man måste också ha folk som kan skriva en blogg och folk som kan redigera texter och kan dra upp riktlinjer och bestämma hur bloggen skall se ut och hur den skall utvecklas.
En blogg som uppdateras oregelbundet, ibland, kanske någon gång per år, är en lika sorglig syn som en webbsida som är ”under construction”. En privat blogg kan man göra vad man vill med, men då bloggen representerar en hel organisation är det viktigt att den på allt sett är högklassig (vilket inte betyder att den måste vara tråkig eller opersonlig).
Sist och slutligen innehåller ju Fichters artikel bara en stor hop självklarheter, men å andra sidan måste ju någon även lägga fram dessa. Och som min reflektion över bibbabloggar som inte behöver vara tråkiga bevisar finns det alltid någon för vilken även en självklarhet är en ny och värdefull tanke.
24 januari 2009
Närträffens saldo
Första närträffen för kursen "Interaktiva webben" är över, vad blev saldot? En hel del av det vi tog upp (bloggar, wikin, "powerpoint"presentationer och virtuella världar) var mer eller mindre bekanta från förut, vilket inte är så överraskande då jag jobbat som webbredaktör i tio år (jo, det är jubileum i år...) och dessutom är tillräckligt nördig för att ha avrit intresserad av datorer och webben merparten av mitt liv. Men alltid lär man ju sig något nytt och aldrig kan man lära sig för mycket.
Nu är det då dags att börja fundera på hur alla dessa Web 2.0-grejor tillämpas/kunde tillämpas i bibliotek och andra informationsförvaltningskontext.
Bloggar känns som en helt klar grej, wikin kanske också och Powerpoint och andra "slideshow-grejor" (Keynote rules) är ju nästan allmänkunskap, men SecondLife och andra virtuella världar är jag lite mer skeptisk till.
Jag kan se fördelen med SecondLife som en undervisningsplatform, men eftersom programmet kräver så mycket av datorn har jag svårt att tro att den skulle bli värst allmän. (Det är en annan sak om den kunde köras direkt i webbläsaren och på klart äldre maskiner.) Och hur blir det med alla de otaliga andra virtuella världarna då? Vem bygger bibliopteken i World of Warcraft EveOnline, HabboHotel och alla de andra verkligheterna som finns? Om SecondLife blir den enda virtuella världen med informationsförvaltningssystem/bibliotek, vad händer då med alla de människor som inte använder SecondLife?
Vi får väl se hur tankarna kring allt detta utvecklas under kursen.
Nu är det då dags att börja fundera på hur alla dessa Web 2.0-grejor tillämpas/kunde tillämpas i bibliotek och andra informationsförvaltningskontext.
Bloggar känns som en helt klar grej, wikin kanske också och Powerpoint och andra "slideshow-grejor" (Keynote rules) är ju nästan allmänkunskap, men SecondLife och andra virtuella världar är jag lite mer skeptisk till.
Jag kan se fördelen med SecondLife som en undervisningsplatform, men eftersom programmet kräver så mycket av datorn har jag svårt att tro att den skulle bli värst allmän. (Det är en annan sak om den kunde köras direkt i webbläsaren och på klart äldre maskiner.) Och hur blir det med alla de otaliga andra virtuella världarna då? Vem bygger bibliopteken i World of Warcraft EveOnline, HabboHotel och alla de andra verkligheterna som finns? Om SecondLife blir den enda virtuella världen med informationsförvaltningssystem/bibliotek, vad händer då med alla de människor som inte använder SecondLife?
Vi får väl se hur tankarna kring allt detta utvecklas under kursen.
Jag skulle väl aldrig börja blogga ...
Många av mina bekanta bloggar, jag följer dagligen med ett antal bloggar som behandlar ämnen som intresserar mig, men jag har inte sett någon orsak till att starta en egen blogg. Visst har jag ibland lekt med tanken, men å andra sidan har jag min tidskrift Enhörningen, genom vilken jag får största delen av mitt skrivbehov uppfyllt. Dessutom har jag sett bloggandet som ett sätt att skriva utan att bry sig om ifall någon läser texten eller inte. Att blogga är endast ett sätt att bygga upp sitt ego: "jag skriver för min egen skull". Själv har jag aldrig riktigt gillat den tanken. Då jag skriver, skriver jag för en publik; om min text inte har en publik ser jag ingen orsak att skriva. Jag skriver inte för mig själv, jag skriver för läsaren.
Men här sitter jag nu med en blogg, en blogg som skapades som en del av den "bibbatantskurs" (läs: informationsförvaltning) jag går på. Om jag förstått rätt är meningen att vi skall skriva blogginlägg utgående från diverse artiklar vi läser under kursen - och naturligtvis kommentera andra kursdeltagares bloggar.
Vi får väl se vad det blir, men här sitter jag nu med min blogg ... Hello world!
Men här sitter jag nu med en blogg, en blogg som skapades som en del av den "bibbatantskurs" (läs: informationsförvaltning) jag går på. Om jag förstått rätt är meningen att vi skall skriva blogginlägg utgående från diverse artiklar vi läser under kursen - och naturligtvis kommentera andra kursdeltagares bloggar.
Vi får väl se vad det blir, men här sitter jag nu med min blogg ... Hello world!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)