Slutet hägrar

Jag laddade nyss upp Mirvas och mitt kursarbete i Moodle.
Bloggarna har börjat tystna.
Svårt att tro, men den här kursen börjar faktiskt närma sig sitt slut.


I kursbloggarna har det ju varit en del diskussioner om att fortsätta blogga. Ingen dum idé. Vill vi hålla oss lite mer avstängda från omvärlden kunde man naturligtvis tänka sig att helt enkelt låsa bloggarna så att de endast är tillgängliga för oss kursdeltagare (eller vem man nu vill släppa in i sin blogg).

Eller så kan man ju fortsätta som före den här kursen och köra diskussionerna i Moodle.

Humor: Identitetsstöld på bibliotek

Via en bekants blogg hittade jag länken till en telefondiskussion mellan en bibliotekarie och en kund ... inte är det enkelt alltid då man hela tiden får vara rädd för identitetsstöld. ;)

Uppgift 10.2: Användaravtal

För uppgift 10.2 bekantade jag mig med användaravtaler för en annan bloggtjänst än den vi använt oss för kursen, nämligen LiveJournal.

Användaravtalet för LiveJournal ser vid första ögonkastet lika motbjudande och långt ut som dylika avtal brukar vara. Dessutom finns ju naturligtvis också en ”Privacy policy”, som det lönar sig att läsa igenom.

Användaravtalet visade sig dock vara relativt läsbar, det var egentligen först i slutet med ”Disclaimer of warranties”, ett avsnitt där LiveJournal egentligen avsäger sig alla garantier för alla problem som servicen kan åstadkomma, som texten började bli ”juristspråk”.

Vem äger det som du publicerar i tjänsten?
Äganderätten behålls av bloggaren: LiveJournal claims no ownership or control over any Content posted by its users. The author retains all patent, trademark, and copyright to all Content posted within available fields, and is responsible for protecting those rights, but is not entitled to the help of the LiveJournal staff in protecting such Content.

Vad kan tjänsten göra med den information som du publicerar?
Det verkar som om LiveJournal inte skulle kunna göra något med informationen. De kan dela vidare av den personliga informationen inom organisationen, dess syster- och moderorganisationer och kan vara tvungna att dela med sig av den till myndigheterna, men man är ju inte tvungen att ge värst mycket personlig information då man registrerar sig.

Vad kan andra användare hitta om dig?
Andra användare kan se endast de uppgifter man själv angett och öppnat för andra användare. Det är alltså möjligt att helt låsa sitt konto så att endast man själv ser bloggen och uppgifter om en själv.

Kan data exporteras och användas någon annanstans?
Endast data om användaren, men som sagt behöver man inte ge värst mycket sådan data vid registreringen.

Hur anonym kan man vara?
Vid registreringen krävs att man ger korrekta uppgifter: During registration, all users are required to provide accurate, complete and current information about themselves in all required fields. De uppgifter som krävs vid registreringen är:
- användarnamn (som naturligtvis kan vara vad som helst och inte alltså behöver vara ens riktiga namn)
- e-postadress (LiveJournal lovar att inte ge den vidare)
- lösenord
- födelsedatum

Senare frågas också efter namn, hemort favoritmusik o.s.v., men alla dessa uppgifter är helt frivilliga.

Det går alltså att vara mycket anonym, man behöver ju inte använda sin normala e-postadress, utan kan skapa en extra adress (t.ex på Gmail eller någon annan liknande service) som man använder bara för registreringen av bloggen. Dessutom kan man ställa in så att e-postadressen inte visas åt någon.

Vilka risker ser du med att registrera sig till tjänsten?
Den största risken är naturligtvis den att LiveJounral byter ägare och den nya ägaren gör om användaravtalet (t.ex. så att Livejournal får ensamrätt till all innehåll som publicerats i LiveJournal). Eller att tjänsten avslutas plötsligt och allt material som funnits i den raderas.

Kan man rekommendera att någon registrerar sig till tjänsten?
För blogganvändning skulle jag inte tveka att rekommendera LiveJournal (jag tror faktiskt att den skulle ha passat bättre för den här kursen än Blogger då det verkar vara enklare att automatiskt hålla sig uppdaterad över vad ens vänner (i det här fallet alltså kurskamrater) har skrivit i sina bloggar). Dessutom går det att skapa diskussiosngrupper o.s.v.

Finns det några etiska/moraliska frågor som man borde tänka på?
I samband med bloggen visas reklam (man kan slippa reklamen genom att betala ca 20 USD per år), vilket kan vara ett problem.

Kan man använda tjänsten i undervisningssammanhang/bibliotek?
I undervisningssammanhagn tror jag nog att det skulle gå hur bra som helst, och som jag skrev ovan troligen bätre än med Blogger.

Säkert skulle det också gå att använda tjänsten för att skapa en blogg för ett bibliotek, men personligen tycker jag att bibliotek skall ha sina bloggar på sina egna nät, inte i externa bloggservicar.

Man bör naturligtvis också minnas att LiveJournal förbehåller sig rätten att avsluta tjänsten när som helst.

Uppgift 10.1 - Veckoartikel: Kyberhot

I veckans artikeluppgift fick vi fria händer att skriva om kyberhot. Klart att allt det som togs upp i veckans artikel Emerging Cyber Threats Report for 2009 är ytterst allvarliga hot (artikeln tar upp skadeprogram, nätverk av ”kapade” datorer, krigsföring i datornätverken, hot mot handdatorer, mobiltelefoner och VoIP-telefoni samt den organiserade kriminaliteten i kyberrymden), men samtidigt känns allt detta som så stora hot att en vanlig människa inte kan göra så mycket annat än att hålla sig mer eller mindre ajour om hoten.

För mig som privatperson, eller för en organisation som t.ex. ett bibliotek, är hot som krigsföring på nätet något som ligger helt utom ens grepp. Så länge som min/organisationens datorer inte har infekterats med programvara som kunde göra att de används som slavmaskiner vid digital krigsföring finns det inget som en enskild person kan göra då de stora pojkarna bestämmer sig för att de inte gillar varann.

Det som däremot är enklare att greppa för ”vanliga användare” är hotet om indentitetsstöld. Personligen skulle jag dessutom vilja använda ordet ”identitetsignorans”.

Identitetsstöld innebär ju att man på webben / i nätet uppträder som någon annan existerande person. Jag vet inte om ”identitetsignorans” är ett existerande ord, men med det menar jag ett nätbeteende där man inte bryr sig om att kontrollera att den person/organisation man är i kontakt med verkligen är den den utger sig för att vara. Egentligen är det ju frågan om identitetsstöld från ett annat perspektiv.

Vid presentationen av vårt kursarbete, som gällde bloggar, tog Mirva och jag upp problemet med biblioteksbloggar som använder sig av externa bloggtjänster som Blogger, Vuodatus och Bloggen.fi i stället för bloggprogramvara som ligger på bibliotekets eget nät. Problemet som vi såg det är att man aldrig kan vara hundraprocentigt säker på att en blogg verkligen är en biblioteksblogg om den ligger utanför bibliotekets nät.

Så länge som biblioteken använder sig av externa bloggtjänster är det enormt enkelt att utföra en identitetsstöld genom att starta en blogg som utger sig för att vara ett biblioteks officiella blogg. Och så länge som folk är identitetsignoranta och inte ens försöker reda ut om bloggen verkligen är bibliotekets blogg går det att bedra dem.

Men varför skulle nu någon vilja lura folk med en biblioteksblogg? Varför inte? Förutom att det enkelt går att samla information från folk (”Vi uppdaterar vår biblioteksdatabas, du kan enkelt kontrollera att dina uppgifter är korrekta genom att skicka ditt namn och din adress till den här e-postadressen.”) kunde en dylik blogg användas till direkt bedrägeri: ”Vi håller på med att förnya vårt låntagarsystem. För att få ett nytt bibliotekskort skall du betala tio euro. Du kan sköta betalningen enkelt med nedanstående blankett.”

Långsökt? Kanske i den lilla kommunen där alla känner varandra, men inte i de större städerna eller då det gäller en organisations specialbibliotek.

Att läsa med telefonen

Gunilla reagerade på parentesen i mitt senaste inlägg, om att jag läser skönlitteratur på min mobiltelefon, och undrade hur jag egentligen går till väga. Jag bestämde mig för att svara till Gunilla här i min blogg då saken kanske intresserar även andra (dessutom kan jag igen länka till Enhörningen ;) ).

Det finns flera sätt att använda sin mobil som e-boksläsare. Det sätt jag använder kräver inget extra. Min mobil (Nokia N76) har en relativt stor skärm som gör det enkelt att läsa från den. Mobilen kom dessutom med ett program som gör det möjligt att läsa Word-dokument på mobilen.

De texter jag läser söker jag alltså fram på webben med min dator. Sparar texterna som Word-dokument, flyttar över filerna från datorn till mobilen och läser sedan i mobiltelefonen (för det mesta under bussresorna mellan hemmat och jobbet).

Var hittar jag texter? Jag tyr mig till lagliga gratistexter på webben. För någon vecka sedan publicerades t.ex. nomineringarna för ett amerikanskt litteraturpris (bland de nominerade texterna finns även en finländsk novell). Största delen av de nominerade texterna finns för en begränsad tid gratis på webben, så nu har jag laddat ner en drös noveller, långnoveller och kortromaner som jag avnjuter läsandes från telefonen.

Pendeln svänger

Allt går i vågor och pendeln svänger alltid tillbaka, så med allt prat om elektroniska böcker (jag läser själv en hel del skönlitteratur på mobilen) kommer vi säker en vacker dag att vara vid det som den här Penny Arcade-seriestripen visar.

Föreläsning i Second Life

Så har man då varit med om en föreläsning i Second Life. Intressant, men inte så värst imponerade. Själva föreläsningen var nog hur bra som helst, tack för den Isto, men jag blev nog inte frälst. Jag vill faktiskt inte vara negativ bara för att vara negativ (jag skulle gärna ha blivit frälst ;) ), men så här blev det nu bara för mig.

Tekniskt sett hade jag problem helt enkelt med en för långsam dator (MacMini, 1.33 GHz G4-pocessor och 1giga internminne, operativsystem: MacOSX 10.4.11) och för långsamt bredband (1 megas uppkoppling). Det här ledde till att "powerpoint-diorna" för det mesta endast syntes som suddiga bilder som inte hann bli skarpa innan det var dags för nästa "dia". Ljudet hackade också en del, inte så mycket att det skulle ha varit omöjligt att förstå vad Isto (eller de andra) sade, men tillräckligt för att det nu inte var direkt njutbart.

Här vill jag försvara min maskin såpass mycket att vi nu talar om en dator som är under fyra år gammal (tillverkad i november 2005) och en nätuppkoppling som räknas som bredband (var det inte kommunikationsministern som ansåg att en mega nog räcker till alla finländare). Nej, inte världens snabbats edator och inte världens snabbaste internetuppkoppling, men inte någon total rishög heller.

Att höra föreläsningen var definitivt bättre än att bara ha en text-chatt-föreläsning, det gav en mycket starkare känsla av att verkligen ”vara där”. Men, det att Istos avatar nu stod där framme i föreläsningssalen gev mig inget. För min del skulle det hela ha fungerat minst lika bra med någonslags ljudchatt (telefonkonferens?) plus att jag skulle ha haft ”slideshowen” färdigt nedladdad och igång på min egen maskin. (Isto sade ju alltid numret på ”dian”, så det skulle ha varit enkelt att klicka sig fram till rätt bild på egen hand.)

Åtminstone i den senare föreläsningen hade folk en hel del problem i början. Jag tror att det skulle ha varit bättre med närmare en halv timmes extra tid före själva föreläsningen så att alla skulle ha kunnat testa allt i lugn och ro. Det var ju inte så där bara att hitta fram till föreläsningssalen och väl där hade åtminstone jag stora problem att ens lyckas sätta mig med näsan pekande i rätt riktning. :) Det skulle också ha kunnat vara en bra idé att ha någonslags bakgrundsljud (t.ex. hissmusik ;) ) ljudande i föreläsningssalen så att man genast skulle ha kunnat försäkra sig om att ljudet fungerade och att ljudnivån var lämplig.

Bilderna, jo jag var ju tvungen att ta några bilder från vår föreläsning. Översta bilden visar föreläsningssalen och oss alla i den och den undre Isto och en ovanligt skarp ;) ”dia”.

Uppgift 9.1 - Veckoartikel: Holmberg ”Second Life – bibliotekariens andra liv”

I veckans artikel Second Life, bibliotekariens andra liv presenterar Kim Holmberg virtualvärlden Second Life. (Sidospår: Hur vet man att något på webben är ”hot” och samtidigt ger upphov till ett slags kyberhot [nej, jag skriver inte något som har med kybernetik att göra med "c" ;) ], jo om man gissar sig till ämnets webbplats och råkar skriva fel och kommer till en webbsida full med reklam visar det ju att någon ansett det mödan och pengarna värt att registrera den felstavade webbadressen; nyss när jag sökte efter Second Lifes hemsida och skrev först www.seconfife.com och sedan www.seconlife.com ledde båda URLarna till reklamsidor som inte hade något med Second Life att göra.)

Holmbergs artikel är en kort och lättförståelig (tror jag, då jag redan vet vad Second Life är) inblick i hur man kan använda Second Life i undrvisning och hur biblioteken markerat sin existens i Second Life.

Jag är lite kluven (och inte så lite heller) då det gäller Second Life och andra virtuella världar och speciellt då det gäller bibliotekens och undervisningens roll i dem.

Jag tror att mitt största ”men” gällande Second Life och undervisning är helt enkelt att jag inte riktigt ser poängen med det hela och att jag är en förespråkare för enkla modeller som fungerar för alla (vilket Second Life inte enligt min mening är). Nu har ju jag inte deltagit i undervinsing i Second Life ännu, så det kan ju mycket väl hända att min syn på saken är totalt annorlunda efter den föreläsning i Second Life som vi kommer att ha på onsdagen. Men just nu ser jag inte riktigt fördelen i att använda Second Life för undervisning jämfört t.ex. med en textbaserad gruppchatt.

Vid det här laget är mitt största argument mot Second Life att det kräver en hel del datorkraft. Jo, visst var jag vaken då Kim på närträffen berättade hur Second Life fungerar även på hans mobil, men det ändrar inte det faktum att om man råkar sitta med en lite äldre dator så kan det vara omöjligt att få Second Life att fungera överhuvudtaget. Dessutom förstör det ju en hel del av upplevelsen ifall Second Life nog fungerar men är trög och hackig. Jämför det här med en textbaserad chatt som högst troligen fungerar klanderfritt på vilken äldre maskin som helst (så länge som chattprogrammet finns att få för den äldre maskinen).

En relevant fråga är varför biblioteken överhuvudtaget borde finnas i Second Life? Svaret är naturligtvis ”för att den finns”, men jag tycker nog man kan argumentera om biblioteken nu verkligen måste finnas överallt. Bara för att allt är möjligt i Second Life behöver det ju inte betyda att det är någon vits med att ha allt allt som vi har i verkliga världen även i Second Life.

Här är jag definitivt ute på gungfly och vet inte ens riktigt vad min egen åsikt i saken är. Egentligen har jag två (eller egentligen väl fler) åsikter i frågan.

1. Second Life, och andra virtuella världar, kan ses som en egen avskuren del av internet; lite som något som internet, men ändå något helt eget. Då känns det ju lika ludditiskt att säga att biblioteken inte har något i Second Life att hämta som att säga att biblioteken inte har något i internet att hämta.

2. Biblioteken i Second Life söker ännu sin form, precis som hela konceptet med virtuella världar söker sin form. Jag tror att styrkan och svagheten med just Second Life är att den är så ”öppen”, att allt är möjligt. Det här är en svaghet då det gör Second Life lite svårt att greppa:
- Vad kan man göra där?
- Jo, man kan hålla virtuella föreläsningar.
- Men det kan man väl göra utan Second Life?
- Jo men, så kan man ju också gå omkring i ett 3D-landskap.
- Det kan man väl göra ute i den verkliga världen också.
o.s.v o.s.v.

Samtidigt kan ju just det här att allt är möjligt bli till trumfkortet för Second Life, men jag tror att man måste tänka stort. Varför t.ex. bygga en virtuell modell av ens eget bibliotek i Second Life, varför inte skapa något verkligen enastående, någonslags biblioteket i Alexandria i Second Life, en samling av all kunskap i världen på alla språk och öppet för alla (som hittar sin väg till Second Life)?

Uppgift 8.2 - Bibliotek 2.0

I den här uppgiften skulle vi alltså ta en närmare titt på tre bibliotek som tagit i bruk aspekter av Bibliotek 2.0, därefter skulle vi fundera på möjligheterna att ta i bruk något liknande i det egna biblioteket.

Jag jobbar ju inte på ett bibliotek, så jag kan inte grunda mina åsikter på hur det egentligen är bakom kulisserna i ett bibliotek, utan utgår helt från vad jag tror att kunde vara möjligt.

Jag valde att ta en titt på Ann Arbor District Library, Maui Community College Library och South Carolina State Library.

Ann Arbor DIstrict Library kändes direkt som ett bibliotek för mig, då de genast på ingångssidan berättar att de kommer att ha ett evenemang där science fictionförfattare kommer att diskutera genren. :)
(Fast ”A Panel Of Today's Best SciFi Writers” är nog int eriktigt lovande, då ingen som verkligen vet något om genren kallar den till ”scifi” på engelska om man inte vill vara negativ och pracka ned på genren; och samtidigt är ingen av de tre författarna direkt kända för mig, jo det kan låta arrogant, men jag har faktiskt hållit på med science fiction och fantasy i långt över trettio år och publicerat min egen tidskrift om ämnet sedan 1986, så jag anser mig faktiskt vara relativt kunnig på fältet och ha lite av en fingertoppskänsla av vilka författarnamn som är mer kända; slut på arrogansen :) ).

Ann Arbour kör med en hel drös (16 stycken) bloggar för olika ändamål. Vi har t.ex. en evenemangsblogg där man kort presenterar olika evenemang vid biblioteket; en mycket ivrigt kommenterad spelblogg där man bl.a. informerar om videospelsturneringar vid biblioteket (Rock Band-turnering vid biblioteket!), en bokblogg med tips och mer allmänna skriverier om böcker och dessutom har bibliotekets chef en egen blogg.

Jag har svårt att se att ett bibliotek kunde klara av ett så brett bloggurval som Ann Arbour har utan massiva resurser. Jag hittade inga uppgifter om hur många personer som arbetar på biblioteket, men den siffra jag hittade berättade att det under senaste år gjordes 8 miljoner utlåningar från biblioteket, så ett riktigt litet bibliotek är det knappast (Helsingfors stadsbibliotek hade 9,6 miljoner utlån under 2007 och där jobbar 500 personer). Med en personal på några hundra blir det kanske inte så omöjligt att upprätthålla några bloggar.

Jag tror på idén med biblioteksbloggar! Men det är klart att man måste utgå från biblioteket och samhället det servar och fundera noga en hurdan blogg (eller hurdana bloggar) som bäst skulle passa för biblioteket. Alla bibliotek behöver inte ha tiotals bloggar och all bibliotek behöver heller inte ha tipsbloggar eller evenmangsbloggar, men jag tror att varje bibliotek, hur litet det än är kunde hitta sitt eget sätt att använda en blogg för bibliotekets och kundernas bästa.

Det som jag ännu definitivt vill lyfta fram hos Ann Arbours bloggar är att det klart och tydligt är bibliotekets officiella bloggar. Här kör man inte med några externa bloggleverantörer som Blogger eller Wordpress, utan bloggarna ligger innanför bibliotekets nät och följer bibliotekets grafiska linje.


Mitt andra ”exempelbibliotek” var Maui Community College Library och här gällde set att kolla in sociala taggar. Länken från bibliotekslistan i Moodle gick till bibliotekets Delicious-konto, själva vivliotekets hemsidor finns på http://maui.hawaii.edu/library/.

Bibliotekets Delicious-konto verkar ju ganska intressant med såpass olika länkar som Zombies hit Millennium Park skating rink och Casual Internet Use Is Good for Kids.

Vid första åtanke kunde jag inte riktigt se idén med att dela ut bibliotekets länksamling till kunderna, men vid närmare eftertanke är det här ju ganska genialiskt. Egentligen kan man ju se det hela som en slags ”informationsförvaltninsgproffsens filtrering av webben”: varför surfa vilt omkring då man kunde helt enkelt plocka guldkornen av det din vänliga lokalbibliotekarie sökt fram.

Jag funderar om Delicious är rätt verktyg för länklistorna, varför inte helt enkelt lägga upp dem på vanliga webbsidor på bibliotekets webb, men å andra sidan gör ju Delicious det enormt enkelt att söka bland länkarna med taggar samt att spara urvalda länkar på ens eget Delicious-konto (som dock kräver att man registrerat ett sådant åt sig).


I vår uppgift fanns South Carolina State Library med som exempel på användning av YouTube. YouTube och bibliotek låter ju intesom något som man direkt skulle koppla ihop, men efter den första videon jag råkade klicka på, Why I Love My Library, var jag såld. Här hade man då varit på en bokmässa och helt enkelt ställt folk frågan ”Varför gillar du ditt bibliotek?” och vilka glada svar man fått, fantastisk PR!

Andra videon som biblioteket lagt upp innehöll bl.a. presentationer av bibliotekets webbaktiviteter, filmsnuttar från föredrag och författaruppträdanden som hållits vid biblioteket och boktips. Jag gillade speciellt idén med boktipsvideon, men blev nog besviken på hur de genomförts. Tanten som pratar om, böckerna (i det här fallet bilderböcker för barn) presenterar böckerna alldeles för kort och presenterade böckerna inte så bra; det gäller ju bilderböcker, så jag tycker att det skulle ha varit viktigt att visa exempel på böckernas illustrationer. Dessutom fick jag åtminstone inte en riktigt klar bild av om bokpresentationerna var riktade till föräldrarna eller barnen och var det nu nödvändigt att varje gång berätta vilket förlag som utgett boken, det kändes lite reklamaktigt ibland.

Att presentera sitt bibliotek på YouTube, eller att lägga upp videon på bibliotekets egen webbplats är säkert inte en dålig idé; har man t.ex. ett författarbesök på biblioteket ger ju videon en möjlighet för även dem som inte kunnat vara på plats att åtminstone få en liten känsla av hur evenemanget var. Men resurser kräver det här ju, även om videokameror kan tänkas vara ganska så vardagliga är det ändå inte riktigt så där bara att filma en representativ videosnutt med bra ljudåtergivning (lite synd om man har en författare som läser från sin bok, men ljudet på videon är så dåligt att man knappt hör vad författaren säger). Så gäller det ju också att vara noggrann med rättigheter och alltid kolla att folk man filmat godtar det att de kan ses på video ”över hela världen”.

Uppgift 8.1 - Veckoartikel: Casey & Savastinuk ”Service for the next-generation library”

Veckans artikel, Michael E. Caseys och Laura C. Savastinuks Service for the next-generation library var en intressant och lättläst överblick av vad det här med bibliotek 2.0 egentligen kan vara och vad biblioteken borde ta i beaktande då de börjar fundera på ”framtiden”.

Citatet ”The heart of Library 2.0 is user-centered change.” säger egentligen det mesta. Det är frågan om en förändring, en förändring som kretsar kring kunden, en förändring lika mycket i attityder och tänkesätt som i procedurer.

Det gäller att aktivera kunderna till att hjälpa till att skapa en bättre biblioteksupplävelse för alla, på ett motsvarande sätt som web 2.0 aktiverar användarna att skapa innehållet.

Samtidigt gäller det för biblioteken att glömma gamla (o)vanor, eller kanske hellre att lära sig att tänka om och våga ta med kunderna i uppbyggandet av biblioteksservicen t.ex. i form av folksonomi, recensioner, diskussionsforum, bloggar o.s.v.

Det som tilltalade mig speciellt mycket i artikeln var att man kom ihåg att ta upp det här med tekniken och att man vågade tänka annorlunda även här och lyfta fram tanken med att öppna programvaror och öppna standarder kan vara mycket bättre att ha än stängda system som hänger på en enda programvaruleverantör: ”The openness of Library 2.0 extends to the software and hardware that libraries use, including integrated library systems (ILS). Modifiable automation systems and catalogs are preferable to proprietary, closed systems.”

Det som skulle behövas (kanske den redan finns) är en öppen diskussion mellan biblioteksfolk och folk som skapar (eller kan skapa) system som biblioteken kan använda. Kanske någonslags forum som kunde skapa en standard för biblioteksprogramvara så att utvecklingen kunde göras av ”vem som helst” och så att systemet skulle kunna växa och utvecklas också enligt framtida, ännu okända behov.

Vi behöver ”biblioteksnördar” som kunde skapa den ultimata bibliotek 2.0-programvaran med möjlighet till folksonomi, egna recensioner, lånehistorik, rekommendationer, bloggfunktion, mikrobloggfunktion, chattfunktion, diskussionsforum och allt annat som kunde tänkas finnas i bibliotekens egna sociala nätverk!