Uppgift 6.1, veckoartikel - Jane Secker: ”LASSIE project - Case Study 5: Libraries and Facebook”

Veckans artikel var alltså Jane Seckers LASSIE project - Case Study 5: Libraries and Facebook (länken går direkt till artikeln i pdf-format) och den här gången föll artikeln mig mer i smaken. Secker skriver ett okomplicerat språk och artikeln lyckas ge en kort och koncis bild över vad Facebook egentligen är, hur biblioteken/bibliotekarierna kunde använda den och vad man skall ta i beaktande då man beger sig ut i Facebook-djungeln. 

Eller gör artikeln det egentligen? Jag har ett konto på Facebook, så jag vet vad artikelskribenten pratar om då hon nämner ord som grupper och fansidor och virtuella akvarier och säkerhetsaspekter och nätverk och bildgallerier. Men jag undrar om inte man borde förklara dessa termer mer grundligt om man skulle vilja skriva en artikel om Facebook för bibliotekspersonal (eller andra människor) som aldrig använt Facebook. Men det kanske inte var grundtanken med den här artikeln.

Hur som helst väckte artikeln några tankar som jag bara måste lyfta fram och den föärsta av dessa är säkerhetsaspekterna. 

Artikeln lyfter flera gånger fram det här med att man skall änka på vilka uppgifter man lägger ut om sig själv och att man också skall tänka på vilka personer (eller grupper/nätverk) man vill att skall komma åt ens uppgifter.

Helt relevant och det är bra att dessa frågor tas upp, men jag undrar hur artikelskribenterna mer eller mindre helt låter bli att ta upp säkerhetsaspekterna som gäller de olika tilläggsprogrammen, applikationerna, appsen vad man nu vill kalla dem för; de här virtuella akvarierna och boklistrona och vad allt det finns. 

Bland annat följande kan man läsa i Facebook om applikationerna (under privacy settings -> applications):

”When you authorise an application, it will be able to access any information associated with your account that it requires to work.
The application can access information like your personal info and photos as well as your friends' personal info (depending on their settings).”

Det här betyder alltså att då du bestämmer dig för att börja använda det virtuella akvariet på Facebook ger du programmet rätt att komma åt dina och dina vänners uppgifter. Vilka uppgifter programmet egentligen använder sig av har du absolut ingen aning om, inte heller kan du veta vad programmet egentligen gör med de där uppgifterna. Kanske använder programmet uppgifterna bara för att kolla vilka av dina vänner som har samma program installerat, eller kanske den tar för sig av precis alla privatuppgifter som du matat in och skyfflar dessa vidare till programtillverkaren som sedan säljer dem till högstbjudande. Och det här gäller lika väl det där akvarieprogrammet som den virtuella bokyllan.

Visst är jag paranoid, men tyvärr hör jag till den generationen som anser att man måste vara paranoid på webben. 

En överraskning gällande Facebook som jag stötte på bara för några dagar sedan och som nu bekräftades i Seckers artikel är att vissa Facebook-sidor är tillgängliga utifrån. 

Jag har trott att Facebook är mer eller mindre helt stängd för utomstående. För att kunna ta del av det som finns i Facebook skall du vara registrerad på Facebook. Det är det som jag förstår med sociala nätverk, det är en slaggs klubb; för att få vara med och leka skall du vara medlem i klubben och ingen som inte är medlem i klubben behöver få veta vad som händer i klubben.

Men tydligen är vissa Facebook-sidor öppna även för alla andra internetanvändare också. Ett exempel som ges i artikeln är sidan för biblioteket i Aurora University. Man kan tydligen läsa diskussionsforumet, titta på fotoalbumet och även se sidans ”fans” (sex fans i taget, men ändå; och via fanbilderna kommer man in på närmare uppgifter om fansen). Jag undrar om folk egentligen är medvetna om det här?